Jag blir så fruktansvärt trött. Det verkar på senare år som att den undersökande journalistiken på TV har fått all sin inspiration från kvällspressen. Tidigare handlade det om att avslöja skandaler. Nu har det blivit ännu ett ställe för folk att gnälla på.
Kalla Fakta på TV4 handlar ikväll om personer som genomgått en Gastric Bypass-operation. Dvs att man kopplar förbi en stor del av magsäcken på överviktiga människor, för att på så sätt göra så det inte får plats lika mycket mat däri, med resultat: extremt snabb viktnedgång. Nu gråter folk ut i TV för att de inte blev nöjda med operationen. En stackars tös var t.ex. väldigt missnöjd med att hon hade mycket överflödig hud efteråt. Jisses. Vad trodde hon? Går man ner i vikt med en rasande fart hänger inte huden med. Vóilà! Sjukvården borde, om något, införa IQ-test före såna här ingrepp.
Det är så tröttsamt med hela den här grejen att överviktiga människor är offer. Det är inte deras fel att de är tjocka. De är födda såna. De vaknade upp en dag och var feta. De har allihopa problem med sköldkörteln, eller har medfödda genetiska fel som gör så att de går upp ett kilo om de äter en dillkvist. Det har ingenting med de enorma mängder skräpmat de stoppat i sig genom åren att göra, eller att deras största fysiska ansträngning varit när fjärrkontrollen låg lite längre bort än vanligt.
Ledsen att behöva säga det, men det finns inga genvägar. Förbruka mer kalorier än du äter, så går du ner i vikt. Så funkar det. Träna eller ät mindre, helst bådadera. Ingen har sagt att det är lätt, men det är det man måste förmå sig att göra. Väljer man istället att ta den lätta vägen, och operera bort fetman – ja, då får man acceptera att det kanske inte blir helt lyckat på alla punkter. De har själva valt detta för att de inte orkat förändra sin livsstil; svensk sjukvård har inte tvingat på dem nånting.
Trams är vad det är.
8 kommentarer
Jag håller till största delen med om att det är så som du säger men jag måste också säga att det faktiskt inte alltid är så lätt. Självklart så är det så att de flesta som är tjocka är det eftersom de har just rört sig mindre än de skulle behövt för att förbränna den mängd de kalorier de stoppat i sig. Men det finns många anledningar till att en människa äter så mycket. De flesta är psykiska. Många som mår psykiskt dåligt försöker må bättre genom mat, som är ett slags kemiskt belöningsmedel för kroppen. Det gör att man mår bra. När man sedan blivit tjock så mår man oftast ännu mer dåligt och många tjocka människor är deprimerade. Då är det ett faktum att det inte "bara är att gå o träna o käka mindre". Det är inte alltid så lätt. Sen säger jag absolut inte att alla har det så, och jag har igen aning om ifall de i programmet hade det så. Däremot så såg jag en del av programmet och det var ju ingen av de jag såg som inte hade fattat att det skulle bli överflödig hud, utan att de hade fått felaktig information om att de skulle få hjälp med den också. Dessutom så blir det ofta överflödig hud även när man går ner så pass mycket på normal väg. Huden kan oftast inte dra ihop sig så mycket även om den får tid på sig.
Absolut, det är nog ingen som äter så pass mycket för att det är kul direkt. Däremot får man ju söka hjälp för sina psykiska problem, och ta det den vägen istället. De som redan är tjocka får helt enkelt börja träna, anser jag. Det finns såklart vissa undantag, för folk som är så pass feta att de knappt kan röra sig, typ som killen de fick föra in till sjukhuset via varuhissen (en annan dokumentär för nåt år sen). Men dessa ska fanken inte heller gnälla, operationen har RÄDDAT DERAS LIV och de har mage (no pun intended ;)) att tjafsa.
Som sagt, det är inte lätt att gå ner i vikt, och förmodligen ännu jobbigare när man redan är kraftigt överviktig. Men en Gastric Bypass har blivit nån slags modeoperation.
Men hallå. Gastric bypass är väl inte "den lätta vägen" eller "att operera bort fetman"? Det är en stor, riskfylld bukoperation som förstör dina möjligheter att äta normalt för all framtid och en sista desperat utväg för många tjocka efter ett flertal misslyckade bantningsförsök. Det är fortfarande bantning, bara att du blir tvingad av din egen kropp att banta – eller som någon kallade det, "kirurgiskt inducerad bulimi". Att vården ö.h.t. genomför dessa ingrepp, som dessutom inte visar några imponerande resultat (i snitt 10-15% viktnedgång netto efter fem år enligt någon studie), säger en del om den syn på fetma som samhället har idag.
Bilden du målar upp av övervikt, hälsa, kost o.s.v. är väldigt förenklad men alltför vanlig ("tjockisar är lata och gör inget annat än att äta chips hela dagarna, det är bara en fråga om att äta rätt och träna så blir man smal, o.s.v."). Jag vill inte mörda ditt kommentarsfält med statistik och forskningsresultat men jag hoppas att du någon gång inser att det är lite mer komplicerat än så här. Jag kan rekommendera bloggen haespasvenska.se som en startpunkt om du är intresserad. Förlåt för det långa inlägget.
Det är ju precis det som är grejen, det är en komplicerad operation som medför stora risker. Just därför gör man det på alldeles för många. Det som stör mig är att tjejerna i dokumentären framstod som offer, som om de blivit tvingade till operationen.
Om det gått så långt att en gastric bypass är sista utvägen, so be it. Men då snackar vi antingen extrem övervikt, eller en diagnos (av en läkare) som medför att man inte kan gå ner i vikt på vanligt sätt.
Förutom dessa två exempel är faktum trots allt att det ÄR så enkelt. Rör på dig och ät nyttigt/mindre, så kommer du att gå ner i vikt.
Dessutom: Det finns väl ingen statistik i världen som talar emot att du går ner i vikt om du äter färre kalorier än du förbrukar?
För att svara på frågan: Jo, en tjock människa går vanligtvis ner i vikt om den äter en lågkaloridiet, men om man vill hålla sig smal så måste man äta den (astråkiga) lågkaloridieten resten av livet, vilket kräver en viljestyrka utöver det vanliga. Experiment har visat att naturligt tjocka personer som gått ner till en lägre vikt får sänkt ämnesomsättning, så att de bränner betydligt mindre (ca 25% mindre) än naturligt smala personer vid samma vikt. De hamnar i ett sorts svälttillstånd där de är hungriga och tänker på mat hela tiden. Som ett resultat av detta brukar de flesta bantningsförsök sluta med att man går upp all vikten igen, och kanske hamnar i ett jojobantningsbeteende där man har ett allt annat än avslappnat förhållande till mat och sin kropp (been there, done that). Att motionera och äta en vettig allsidig kost (men inte banta) har bra effekter på hälsan för både tjocka och smala, och har man tur kanske man även blir smalare, men det är inget man kan räkna med.
Håller med dig till 100%. Det är SJUKT svårt att gå ner i vikt, och hålla vikten nere. Det kräver som sagt att man fortsätter att motionera, äta en astråkig diet (och lite av den), och hålla efter.
Men då är det ju fortfarande så att man har ett val. Du bekräftar själv det jag skrivit. Antingen lever man så, vilket kräver en enorm viljestyrka. Eller så genomgår man en riskfylld operation som mycket väl kan ge biverkningar, mycket överflödig hud, osv. Operationen är svår, men det är fortfarande den lätta vägen att gå.
Jag har svårt för offermentaliteten. Är man överviktig så är det synd om en. Orkar man inte banta är det fortfarande synd om en. Men om jag är psykiskt sjuk och inte orkar gå till en terapeut, då är jag bara lat. 🙂
Nu läser jag din blogg!
Det här inlägget med tillhörande kommentarer var riktigt intressant att läsa! Jag har något av en "är man tjock får man skylla sig själv"-attityd men om man säger det högt får man många arga blickar på sig eftersom det som du säger är SYND om de överviktiga. Har man en diagnos på att man har en sjukdom som gör det lättare att gå upp i vikt så har jag förståelse för att det är svårt men annars tycker jag mest att gravt överviktiga helt enkelt visar på dålig självdisciplin. Kanske lätt för mig att säga som alltid har varit smal men det är så jag tycker.