Alltså, jag är fast i ett moment 22. Ett moment 22 där jag å ena sidan längtar mig galen efter kärlek och tvåsamhet, och å andra sidan inte tycker någon känns intressant. Vad gör man då? Ingenting känns som det kändes de där gångerna när jag började prata med de tjejer jag senare blev tillsammans med. Det var ju en förbannat konstig mening, men den beskriver det hela ganska bra.
Är det jag som är för kräsen och hoppas för mycket på att få tillbaka den där ”ex-känslan”? Är jag inte över mina ex överhuvudtaget? Eller är det bara inte rätt tillfälle just nu, och väntar jag bara lite så kommer den där rätta känslan?
5 kommentarer
eller en kombination av det första och sista?
Fast det där är ju inte ett moment 22, snarare ambivalens.
Njae, ambivalens tycker jag snarare för tankarna till ett dilemma. Det är ju inget jag väljer mellan, utan jag tvingas leva med båda dessa faktorer.
Ja, eller så är du bara dålig.
Du kan vara dålig…