På pendeln hem idag fick jag en impuls att klappa till en tant. Jag gjorde det givetvis inte, men den där korta känslan – även om den nu bara varade en tiotusendels sekund – gjorde mig rädd.
Scenariot var som följer. Hon sitter och läser aftonbladet. Jag kommer och sätter mig framför henne, och börjar läsa en väldigt intressant artikel om en kvinna som nästan blev mördad av en okänd man. Hela tiden tycker jag mig känna hur tanten blir obekväm med att jag läser. Som att jag vajolejtar hennes pörsonal spejs när jag olovligen smygläser hennes tidning.
Efter ett tag viker hon ner tidningen, så jag nu ser början av den artikel hon läste, medan hon läser vidare där nere. Så behövde hon ju inte göra! Jag tar det hela som en oerhörd förolämpning, och stirrar argt på henne. Och det är då jag får denna kortvariga men ändå obehagliga lust att bara ge henne en örfil och säga att hon ska ge fullständigt faan i neka mig mig att parasitera på henne.
Detta kan inte vara helt normalt va? Jag skyller på att jag har jobbat över, och är trött.
1 kommentar
Tycker detta känns som fildelning fast det är inte musik saken gäller utan tidningar. Du använder en tidning som du inte betalt för och låter någon annan – i detta fall den töta tilla tanten(värsta alliterationen i mannaminne?) – tillhandahåller materialet. Du gjorde fel enligt Sveriges regering!