Det var ett tag sen sist, men nu har jag gjort det igen. Jag provade på att ragga lite på jobbet. Och det slutar, som ni alla vet, oftast i tragedi. Ibland slutar det även i fylla, slagsmål och bränder, men oftast bara i lite personlig tragedi.
För några månader sen satt jag som vanligt på jobbet och hjälpte stackars vilsna själar i att få igång sina datanätstjänster, varpå en kollega från en annan grupp tog min uppmärksamhet. Han pekade på en tös som stod en bit bort, och sa att hon sagt att hon kände igen mig. ”Vet du vem hon är?” frågade han mig. Skamsen – ungefär sådär skamsen som man blir när man träffar nån på stan och inte minns namnet – svarade jag nej på den frågan. Sen var det inget mer med det.
Häromdagen tänkte jag att jag i min stora nyupptäckta nyfikenhet skulle fråga tösen i fråga var hon kände igen mig ifrån. Sagt och gjort. Jag letade upp henne i vår interna medarbetardatabas, och sen ställde jag frågan. Hade hon sett mig nånstans? Kanske på bloggen? I hennes drömmar? Hade hon länge drömt om en ståtlig man med hårigt bröst som skulle rädda henne från ett liv av misär och vaxade pojkbringor?
… Nej. Hon mindes inte vem jag är. Hon visste fortfarande inte vem jag är. Och hon minns inte heller att hon sagt att hon kände igen mig den där gången. ”Haha, okej” räddade jag situationen med, och skyllde på att jag förmodligen missuppfattat allt och/eller fått en hjärnblödning. Och det var det sista vi sa till varandra.
