Måtte djävulen ta alla fruntimmer! … nejdå, jag bara skojar. *knappt märkbar ryckning i ena ögonlocket*
Typisk sms-konversation: ”Älskling! Är på väg till dig. Har längtat hela dagen. Ska jag köpa något? Puss”. Det tar någon minut, så får jag svar: ”Mjölk.”
Jag kan kväva vem fan som helst med min kärlek.
Ändå är det bara Linda jag mår riktigt bra med.
Fy fan vad jag känner igen mig. Alltid ge och inte få, och alltid ens eget fel. Calle Schulman, gift dig med mig.
Idag fick jag SMS av mitt ex. Hon ville att jag skulle skicka tillbaka hennes kudde och nattlinne. Hon erbjöd sig att betala frakten, men jag svarade att jag bjussar på det. Vilken ängel man är.
Idag var jag med om, eller snarare skaparen av, det mest patetiska försök till smalltalk som någonsin gjorts. I have disgraced my family.
Daniel: *håller upp en nyinköpt och extremt uppblåst påse Ahlgrens bilar* Tur att det finns sånt här.
Tös: Ja, verkligen.
Daniel: … Ska det se ut såhär? *visar upp den uppblåsta påsen*
Tös: Haha, oj! Beror det på att de är kalla eller?
Daniel: Njae jag vet inte. Läskigt.
Tös: Du får vara försiktig när du öppnar den, tänk om den exploderar! Du får öppna den i väskan eller nåt.
Daniel: Haha, ska göra det. Jag hör av mig om den exploderade, så du inte köper samma sak.
Tös: Haha, ja gör det.
Daniel: Vi ses!
Tös: Japp!
När jag gått därifrån, öppnat dörren med mitt passérkort, och konstaterat att jag var utom synhåll satte jag händerna för ansiktet och log för mig själv. Nej, konversationen var definitivt inte vacker. Men den var mitt bästa just då.
När jag var på plats igen öppnade jag påsen med bilar, och i en stunds total sinnesförvirring tyckte jag att det vore en bra idé att öppna den genom att trycka på den. PANG! lät det tokhögt, alla kollegors huvuden dök upp bakom skärmarna, och några chefer visade sitt missnöje med att ge mig en arg blick och mumla något ohörbart. Alla bilar utom en var dock kvar i påsen, och den som flög fångade jag snabbt upp med hjälp av mina Superhuman Powers of Biluppfångande™.
Då kom nästa geniala idé. Jag skickade ett mail till tösen i fråga, och berättade ovan nämnd historia. Vi pratade lite, det visade sig att hon skulle upp till vår avdelning lite senare. Då gjorde jag naturligtvis det som varje svärmorsdröm skulle ha gjort. Jag bjöd in henne på lite Ahlgrens bilar om hon hade vägarna förbi.
Inget svar.
Igår var en av mina bästa vänner här och hälsade på. Vi brukar ha Nordsjön mellan oss så det är alltid kul att träffa honom. Så han och hans flickvän avnjöt varsin kebab och filmen ”Blades of glory” tillsammans med mig. Allt var jättetrevligt naturligtvis, men också extremt jobbigt. Jobbigt för att jag inte har någon. Jobbigt för att jag i flera års tid varit abnormt kärleksberoende.
Jag trivs verkligen inte som singel. Det är inte fråga om någon desperation, tvärt om så vet jag hur otroligt svårt det är att träffa någon det känns sådär superrätt med. Och när krogen inte är ens grej, nätdejtingen bara genererar otrevliga eller inga svar, och allt man får på facebook är inbjudningar till ninjalekar… Ja, då känns det jävligt tungt faktiskt. Jag vill också ha någon att krypa ihop med i soffan när regnet faller mot fönsterblecket.
De flesta människor tycker nog om kärlek, men inte på det här sättet. Och jag tror inte att någon som inte gör det förstår hur det verkligen känns för mig. Det är nog delvis mitt eget fel eftersom jag hela tiden skrattar bort det. ”Haha, nä inget smuttande i helgen.” ”Haha, i helgen ska jag gråta ihop med en bag-in-box i badet.” ”Haha.” Jag har skrivit just precis den här texten många gånger, sparat det som ett utkast, och sedan tagit bort det, eftersom jag vet hur jag kommer att stämplas som desperat och psykiskt sjuk och ointressant… Och allmänt dålig.
Det värsta är nog att ingen kan hjälpa mig i detta. De terapeuter jag pratat med står handfallna; jag har inga psykologiska men och jag tycker om mig själv. Det enda tips de har är att jag bör aktivera mig mer. Och det har jag gjort i form av dansen, teatern, och vännerna. Men ändå känner jag mig tom inombords. Jag går runt och bara finns. Jag lever inte, utan jag bara existerar. Existerar, och känner att livet rinner ifrån mig.
Bäst vore det om det kunde vara som på ”Vänner”. ”Hey Chandler, I’ve got the perfect woman for you!” säger de. Så är det ju inte i verkligheten, trots att jag nog frågat alla jag känner. Kanske känner de inga singlar, kanske har de svårt att tänka sig två separata vänner ihop, kanske vill de inte para ihop sin bästa väninna med någon som är kärleksberoende och så tydligt kommer att krascha. Hur som helst måste jag hitta någon på egen hand, och det känns oftast omöjligt.
Sen finns det såklart stunder av hopp, men de blir färre och färre. Innerst inne tror jag att min kärleksfulla och givmilda personlighet kommer att uppskattas mer och mer ju äldre jag blir. Jag menar, tryggheten jag ger kommer att vara jackpot runt trettio, när tjejernas biologiska klocka börjat ticka.
Men vad gör man under tiden när det känns som att man går sönder inuti?
Fredagkväll. Helgon.
Jag: Hey, en fellow romantiker! Såna växer inte på träd. Ska vi rädda arten tillsammans? ;P
Hon: Haha, sure… Du ser ut som Ronan Keating bara. =P
Jag: Wtf, alla säger det. Är det något dåligt då?
Hon: Njae… Men du skulle göra dig bättre i lite smink kanske.
Jag: Haha, du vet verkligen hur du ska göra en kille glad.
Hon: Jaha, förlåt. Sa bara vad jag tyckte.
Jag: Ja. ^^ Bra att du gjorde det såhär tidigt iaf.
Vad är det med tjejer egentligen?
Det kommer mera.
Jag var på helgons forum och tittade runt. Som av en händelse hamnade jag till slut på kärleksforumet. Eller ja, okej, jag kom dit med mening eftersom jag tycker att det är ett spännande ämne. Där fanns en tråd om hur tjejer ska göra för att uppvakta sina killar. Jag svarade på tråden, och först efteråt såg jag att det var just mitt stalkerfan som hade skapat den. Meningsskiljaktigheter uppstod snart.
Jag: Det har sagts förr men det tål att sägas igen: Avsugning. (Lite smått skämtsamt skrivet, kan tilläggas. /Daniels anm.)
Hon: random självupptagen? ja det är du!
Jag: Haha. Fair enough. 😀
Hon: och begränsad, ”jag har äntligen spetsat en tjej” (Jag är felciterad! /Daniels anm.)
Jag: Det verkade inte spela någon roll igår? 😛
Hon: tills du blockade mig
Men vad konstigt att jag gjorde det. Men nejnej, jag är naturligtvis ondingen i detta drama. Jag förtjänar att jagas upp i slottstornet av en arg pöbel med högafflar, fäktas med hjälten högst upp på taket, för att sedan störta mot min död i vallgraven.
Nu ska vi frossa i ett riktigt bittert inlägg som omväxling.
Det går inte så bra på kärleksfronten. Jag trodde att det gjorde det, men det gör det inte. Bara att inse. Nu var det visserligen inte allt för länge sedan som jag blev singel, men jag skulle bli tokig av att bara sitta hemma och vänta på att någon sorts kärlekskarantän ska upphöra. Jag avskyr när livet står stilla, så jag måste så sakteliga ge mig ut igen och småglutta lite för att fungera. Man måste kunna lita på sina känslor, och jag känner ingen större sorg över det som hände (längre). Jag anser mig väl redo.
Jag har i alla fall kommit fram till något bra. Nästa gång tänker jag inte nöja mig. Jag tänker inte acceptera en avsaknad av det som är viktigt för mig. Jag tänker inte blunda för varningssignalerna. Jag ska träffa någon som är söt, intelligent OCH väldigt kelig. ”Men det är ju tre önskningar i ett?” Ja, det är det. Och hon ska finnas där ute någonstans. Och hon ska jävlarimig tokragga på mig.
Jag tänker aldrig någonsin vara med om mitt standardförhållande igen, där jag ger utan att någonsin få något tillbaka. Där jag blir förd bakom ljuset med löften om mysiga framtidsutsikter, bara för att en kort tid senare tvingas inse att det inte finns mycket till känslor kvar.
Aldrig mer.
