Intermezzot med Ahlgrens Bilar

Idag var jag med om, eller snarare skaparen av, det mest patetiska försök till smalltalk som någonsin gjorts. I have disgraced my family.

Daniel: *håller upp en nyinköpt och extremt uppblåst påse Ahlgrens bilar* Tur att det finns sånt här.
Tös: Ja, verkligen.
Daniel: … Ska det se ut såhär? *visar upp den uppblåsta påsen*
Tös: Haha, oj! Beror det på att de är kalla eller?
Daniel: Njae jag vet inte. Läskigt.
Tös: Du får vara försiktig när du öppnar den, tänk om den exploderar! Du får öppna den i väskan eller nåt.
Daniel: Haha, ska göra det. Jag hör av mig om den exploderade, så du inte köper samma sak.
Tös: Haha, ja gör det.
Daniel: Vi ses!
Tös: Japp!

När jag gått därifrån, öppnat dörren med mitt passérkort, och konstaterat att jag var utom synhåll satte jag händerna för ansiktet och log för mig själv. Nej, konversationen var definitivt inte vacker. Men den var mitt bästa just då.

När jag var på plats igen öppnade jag påsen med bilar, och i en stunds total sinnesförvirring tyckte jag att det vore en bra idé att öppna den genom att trycka på den. PANG! lät det tokhögt, alla kollegors huvuden dök upp bakom skärmarna, och några chefer visade sitt missnöje med att ge mig en arg blick och mumla något ohörbart. Alla bilar utom en var dock kvar i påsen, och den som flög fångade jag snabbt upp med hjälp av mina Superhuman Powers of Biluppfångande™.

Då kom nästa geniala idé. Jag skickade ett mail till tösen i fråga, och berättade ovan nämnd historia. Vi pratade lite, det visade sig att hon skulle upp till vår avdelning lite senare. Då gjorde jag naturligtvis det som varje svärmorsdröm skulle ha gjort. Jag bjöd in henne på lite Ahlgrens bilar om hon hade vägarna förbi.

Inget svar.