So true, sa han bittert.
Fy fan. Är det här kvinnan av idag? Då är jag hellre singel resten av livet.
Häromdagen blev jag – som flera gånger förut – dissad på grund av min längd. Det hela började med att jag småpratade med en tös på nätet. Hon var någonstans från landets mitt, och vi kom ganska bra överens redan i ett tidigt stadium. Hon var rolig och hon tyckte jag var rolig; det brukar vara en bra början. Något sorts intresse uppstod från vad jag förstod bådas håll. Vi pratade om allt från misslyckade dejter från förr till hur larvigt det är med folk som spelar svårflirtade.
Och det var då den kom. Frågan som alltid kommer när intresse finns. Jag vet vad frågan betyder, och jag vet hur avgörande svaret är.
”Hur lång är du?”
Om man nätraggar på någon som man fått så pass intresserad att han eller hon ställer den frågan, då är man hemma. Då har man halva, eller t.o.m en stor del av hela, inne. Men man kan inte riktigt ropa hej än, åtminstone inte i mitt fall. Misslyckandet är alltid bara några siffror bort. Dels beroende på hur lång kvinnan är, och dels beroende på hur stor vikt hon lägger vid det.
I det här fallet var hon ett gäng cm längre än jag, och då försvann intresset lika fort som det kom. Detta på grund av mitt allra största komplex. Något som varit jobbigt i större delen av mitt liv, ända från mellanstadiet då jag blev kallad Lill-Daniel, till mitt relativt vuxna liv då jag inte får idka köttsligt umgänge på grund av kortvuxenhet. Tyvärr spelar det ju roll, och jag vet om det. Jag är vad jag är för något. En halvfigur. En tvärhand hög. En brakskit lång. En midget at best.
Ja, mina damer och herrar. Det är sanning. Jag är endast 171 cm kort.
Jag loggade in på Mötesplatsen.se (ja, jag har inget liv, är desperat, är patetisk, har aids osv) och såg att jag hade fått ett mail! I ett enormt adrenalinrus klickade jag mig fram till meddelandet, bara för att se att det var en bekräftelse på att min prenumeration är förnyad.
Skitliv.
Är du ensam och ledsen såhär på Alla Hjärtans Dag? Denna vidriga stund man måste gå igenom varje år, som bittra singlar kallar ”kommersiellt trams” medan de som får uppleva tvåsamhet mer påstår att det är ”myspys deluxe”.
Det är ju inte utan att man som singel tycker att det känns lite extra dystert att inte ha någon att hålla handen med i soffan. Att inte ha någon att kramas med. Ingen att skeda i soffan med. Inte en endaste själ att kanske, inte vet jag, pussa lite i nacken kanske, och sedan sakta föra in ena handen unde… eh. Heh.
Jo! Okej. Här kommer då jag, som den goda människa jag faktiskt är, för att givmilt dela med mig av mina egna tips och tricks för att överhuvudtaget orka gå upp på morgonen. Åtminstone när det gäller idag; alla andra dagar kan jag nog inte hjälpa er med.
- Begrav er i någon slags hobby. Några bra exempel kan vara modellflyg, frimärkssamlande, tv-spelande, brännande av barn i stora ugnar, eller onani.
- Köp ett husdjur. Helst något som kan ge dig kärlek, men i brist på annat går det säkert bra med typ en vandrande pinne eller två. Kom dock ihåg att tidelag betraktas som djurplågeri, så för sånt rekommenderar jag andra lösningar.
- Intala er själva att kärlek bara är för mesar. Riktiga män/kvinnor lyfter skrot.
- Kidnappa alla lyckliga par ni ser på gatan, tvinga dem att avsäga sig allt vad kärlek heter, och bilda sedan en enorm sekt där alla pratar konstigt och bär lustiga hattar.
- Årets Daniel Werner-val™: Köp enorma mängder godis på internet, som ni sedan glufsar i er utan varken vett eller reson. Jag menar, ni kanske hamnar hos en snygg tandläkare (som kan se mellan fingrarna med att ni inte har en hel tand i hela truten)?
Hur hanterar ni denna dag, kära läsare?
If you are sad on Valentine’s Day, remember that no one loves you any other day of the year either.
Jamen… nu känns det ju bättre!
Ikväll har jag insett vilken ensamvarg jag egentligen är.
När jag träffar någon som verkar vara intresserad av mig så finns det ingen hejd på vilken underbar person jag är. Jag skrattar, skämtar, är rolig. Charmig. Oj så myspysig jag är. Kanske världens bäste potentiella pojkvän.
Men sen händer det som alltid händer. Livet kommer emellan på ett eller annat sätt. Jag inser att det intresse jag trodde fanns, det var bara någon slags hägring orsakad av hur gärna jag ville att det skulle vara sant. Och det är då jag förvandlas till en bitter ung man. Deprimerad. Tråkig. Allmänt hemsk.
Jag tänker inte utsätta folk för det något mer.
Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
