Ikväll har jag insett vilken ensamvarg jag egentligen är.
När jag träffar någon som verkar vara intresserad av mig så finns det ingen hejd på vilken underbar person jag är. Jag skrattar, skämtar, är rolig. Charmig. Oj så myspysig jag är. Kanske världens bäste potentiella pojkvän.
Men sen händer det som alltid händer. Livet kommer emellan på ett eller annat sätt. Jag inser att det intresse jag trodde fanns, det var bara någon slags hägring orsakad av hur gärna jag ville att det skulle vara sant. Och det är då jag förvandlas till en bitter ung man. Deprimerad. Tråkig. Allmänt hemsk.
Jag tänker inte utsätta folk för det något mer.
