Kategori

Livet

Kategori

Sånt där allmänt som händer i den unge Werners liv.

Ikväll kom jag att tänka på det här med smärta. Så därför ska jag berätta en historia om något som vagt kan relateras till det, typ.

Jag minns min gamla tandläkare Birgitta. En vidrig kvarleva från en svunnen tid där stora smeder med håriga underarmar drog ut folks tänder med hovtång. Jag har visserligen aldrig tyckt om att gå till tandläkaren, vilket nog startade med att tre tandläkarstudenter besökte vår klass i mellanstadiet. De berättade ingående om hur ont det gör att rotfylla en tand. Så bravo, de lyckades ge mig tandläkarskräck som hållit i sig sedan dess. Och inte var Birgitta mycket till hjälp heller.

En gång var jag tvungen att dra ut en tand. Det var visserligen en mjölktand, men den måste ha varit muterad eftersom roten var över två centimeter lång. ”Säg till om det gör ont” sa hon. Sen började hon dra så det knakade i den där jävla tanden. ”Nu gör det ont!” ropade jag (trots två bedövningssprutor). ”Not a fuck was given by Birgitta” skulle man kunna säga. Snart var tanden ute, men min tillit till henne var tillintetgjord.

När jag fyllde 18 ringde jag och bad henne fara åt helvete. Fast med lite finare ord.

PS. Dagens humör: foreveralone

Idag behövde jag bajsa på jobbet, något som händer mig såväl som de flesta människor. På mitt jobb har vi tre toaletter bredvid varandra, och problemet idag var att jag råkade se hur en kvinnlig kollega gick in i  satt i toaletten bredvid den jag brukar ta (och den enda kvarvarande lediga toan). Men det fanns inte tid att vänta ut det hela, eftersom min mage idag hade bestämt sig för att jävlas mer än vanligt. Jag fick nästan smyga till toaletten för att inte allt skulle sluta i tragedi någonstans på vägen.

Så nu satt jag på toaletten och allmänt höll mig, eftersom kollegan satt bredvid. Det är ganska lyhört, och jag vill inte att folk jag känner ska höra hur mina plums trummar mot toalettvattnet. Därför fick jag vänta tills hon gick ut innan jag så kallat ”unleashade hell” därinne.

Det hela fick mig att fundera lite. Jag har haft ganska stora problem med magen det senaste halvåret. Och alltså, min mage är rent generellt en djävul fångad i ett tarmsystem, men det har varit extra jobbigt ett tag. Det är det som är problemet med att ha partner. Det är absolut värt det, något annat säger jag inte, men faktum kvarstår – min mage mår inte så bra av det. Jag försöker ju konstant att låta bli att släppa mig! Jag är kanske gammalmodig på det viset, men jag tycker nog att flatulens kan förstöra ett förhållande. Det är inget trams med att ”fina flickor fiser inte”, utan jag tycker bara inte att det är trevligt. Därför låter jag själv bli, och så lever alla lyckliga i alla sina dagar. Förutom min mage som typ… imploderar.

Häromdagen gick det inte längre, efter att ha stått och nästan skitit på mig i flera timmar. Plötsligt släppte jag mig, när jag stod lutad mot en bil. Det blev i princip resonans mot plåten, och vips ekade mitt trumpetande ut över nejden. Mitt första misslyckande på ett halvår; det är väl ganska bra statistik ändå? Jag vill inte ens veta om någon hörde det hela; jag föredrar att leva i förnekelse.

En kompis berättade att sambos ofta brukar bajsa med öppen dörr. Jag blev helt förskräckt. Öppen dörr?! Herregud. Mina flickvänner och sambos får inte ens gå in efter jag varit där. Inte för att jag är särskilt hemsk odör-mässigt, men bara den minsta risk för obehag får mig att behandla toaletten som en riskzon med en halveringstid på minst tjugo minuter!

Jag är en mycket neurotisk ung man.

Jag skulle köpa en macka till lunch. Först förklarade jag att jag ville ha macka X, fast med mindre kalkon, vanlig sallat i stället för ruccola, och paprika istället för tomat. ”Okej” sa tjejen i kassan. Sen sa jag att jag tyckte att de borde göra en ny sorts färdigmacka som är som jag vill ha den, eftersom det är jobbigt att säga hela den långa beskrivningen varje gång.

Skulle låta: Lite rolig och fyndig.
Lät: Irriterad och sur.

🙁

… eller rättare sagt kvällen. Sedan är det jobb för hela slanten som gäller, igen. Och… ptja, det känns ju… eh… helt okej.

Någon som vet hur man knyter en snara förresten? Håller lampkrokar i regel för 65 kg?

(Ja mamma, och resten av er som tror att jag är suicidal, detta var ett skämt. Det känns faktiskt HELT okej att börja jobba igen.)

Idag var vi och åkte Segway, en present från mig till Micaela på hennes första 26-årsdag.

Och det var ju en upplevelse, må jag säga! Jag trodde väl att det skulle bära iväg rakt åt helvete och vara helt omöjligt att styra, men efter fem minuter klarade man det galant. Vet inte riktigt om jag uppskattade alla människors trånande blickar (åt Segwayen, inte åt mig) när man susade förbi, men jag fick åtminstone känna mig som ett riktigt överklassvin i en timme.

segway-daniel

Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27