Jag har fått min Starcraft-lego-grej! Jag sitter i bara kalsonger och bygger. Mina fingrar ömmar.
Häromdagen skulle jag ta en ny bild att ha på bloggen. Att ta bilder på mig är ett litet äventyr i sig. Vissa kan ta några bilder på måfå, så blir det bra. Med mig är det som att säga ordet ”hammare” hundra gånger efter varann. Till slut börjar man tvivla på att ordet ”hammare” ens existerar. Och så är det för mig; till slut tycker jag att alla bilder blir fula.
Hur jag än gjorde så blev det inte bra. I frustration tog jag av mig tröjan (det blev varmt av allt posande), och knäppte av en bild. Den blev… rätt okej faktiskt. Kanske mer än okej. Man kunde ju, om man kisade lite, nästan tro att jag såg ut som folk! Så den bilden bestämde jag mig för. Jag redigerade bort bakgrunden, och passade på att ladda upp den på en community jag ”hänger” på.
Det tog tre minuter. Sen fick jag svar av en tjej.
”Haha, du ser ut som en The Sims-figur på bilden du laddade upp.”
Ouch.
Jag fick ett telefonsamtal när jag stod på pendeln. Det var smockfullt av folk, så jag stod och svettades. I överrock och med handskar och allt lät jag alltså mina tankar vandra. Och tankarna de for precis som de ville, och ingen hade kunnat gissa sig till vad för slags tankar jag hade, och det var väl bra det.
Eh.
Jo! Just ja. Det ringde. I luren fanns ett bud från FedEx, som klockan 16.37 stod utanför min dörr och undrade om jag var hemma.
Han: Du är hemma eller?
Jag: Näe… Jag är hemma om ungefär en halvtimme.
Han: Så länge kan jag inte vänta.
Jag: Kan ni lämna paketet utanför min dörr då?
Han: Nej, vi behöver en underskrift. Är du hemma imorgon?
Jag: *börjar bli irriterad* Nä, jag har ett jobb… som vanligt folk.
Han: Okej. Men skriv en lapp med paketnumret på dörren…
Jag: *svettigare och mer irriterad* Alltså, jag har ingenting att skriva på. Jag står på pendeltåget.
Han: Okej. Men då kommer vi förbi imorgon, så får vi se om du är hemma.
Sen lade han på. Jag blir så förundrad. Varför levererar dessa företag alltid dagtid? Varför kan de aldrig ge en närmare tidpunkt? Tror de att HELA Sveriges befolkning är arbetslösa eller? Och för oss som inte är det; är det meningen att vi ska behöva ta ledigt en dag, bara för att ta emot ett satans paket?
Det finns dagar när man kommer in i ett sånt där ”flow”, där allt går som smort och man glider igenom dagen. Och så finns det mitt liv.
Dagens resa hem blev inte nådig mot mitt stackars blodtryck. Det började med att jag, när jag skulle av pendeln, undersökte möjligheten att byta låt på iPhonen samtidigt som jag höll i mina två handskar med samma hand. Detta, möjligen i samband med tågets skakande, slutade i att jag råkade höja volymen maximalt. Grattis trumhinnor och grattis medresenärer som hoppade högt.
Sen svängde jag förbi den lokala… den lokala… okej, den lokala turkshopen (jag har aldrig påstått att jag är politiskt korrekt). Där skulle jag inhandla två burkar läsk att ha till senare. Jag har också märkt att de säljer såna där ”hot snacks”. Såna man annars bara äter på bio, ni vet. Fast med den väsentliga skillnaden att dessa har legat veckor i sträck, och förvandlats till riktiga bakteriebomber. Så jag ropade såklart in en liten ask sådana.
När jag skulle betala så tryckte jag fel kod. Jag drog ur kortet och satte in det igen. Kortfel. Samma procedur. Kortfel. Kön bakom mig var nu uppe i fem personer, alla ivriga på att få komma hem. Till slut gick köpet igenom, och jag skulle packa ner mina varor. Det gick ju inte så bra, utan istället spillde jag ut ungefär 40% av snacksasken över disken.
”Tänk att precis allting ska gå åt helvete hela tiden” morrade jag högt, varpå några i kön fnissade till. Sen tog jag det som fanns kvar av mina inköp, och pep iväg.
Jag hann inte gå många meter innan nästa irritationsmoment var där. Det var en tant som gjorde något jag hatar så innerligt. Hon hade ingen som helst koll på personer bakom henne, och gick längsmed en vägg. Från början var det en ganska bra bit mellan henne och väggen, och jag tänkte att jag kunde gå om henne genom att passera där. Detta gick inte, eftersom hon liksom gick diagonalt, så lagom tills jag var framme så var det omöjligt att ta sig förbi. Hon sneglade bakåt och skrattade nervöst när hon upptäckte det hela. ”Ja, FAAN vad roligt!” ropade jag, passerade henne från andra hållet, och fortsatte hemåt med raska steg.
Varning för Daniel. Han är folkilsken.
Jag fick en present av mina kära kollegor. Efter ett oräkneligt antal ”that’s what she said” känner mina kollegor mig otäckt bra.
Jag fick också en stor kokbok, och tvingades lova att spela in nya matlagningsvideor. Hjälp!
… från min psykiska ohälsa så hände det en kul grej på bussen hem.
Har ni sett ”Morrhår och ärtor”, när huvudpersonen (Gösta Ekman) sitter och sover på bussen, och en tant fastnar med sin näthandske i hans gylf? Ungefär samma sak hände, fast med min ena hörlur.
Jag pratade i telefon med mormor, och eftersom mina nya hörlurar saknar handsfree-funktion så fick jag dra ur dem och prata på det gamla hederliga sättet. När jag pratat klart märkte jag att ena hörluren fastnat under tjejen bredvid. Det var inte direkt läge att börja dra i den… men det gjorde jag ändå, eftersom jag totalt saknar den grundläggande funktionen ”smidighet” i min uppsättning gener.
När jag drog i hörluren så kom den farande med ett ”plopp”. Eller okej, det lät inte ”plopp” på riktigt, men den kom på ett sätt som mycket väl hade kunnat låta så. Men vad som var värre var att kudden på ena hörluren var försvunnen. Jag kan ICKE använda hörlurar utan kuddar. Så antingen väntade jag till det var dags att kliva av, och hon var tvungen att resa på sin välsvarvade bakdel, eller så började jag att gräva i densamma. Jag valde det förstnämnda, och det är kanske därför jag har möjlighet att skriva det här, och inte ligger på sjukhus.
Idag fick jag ett tillfälligt skov i ångestproblematiken. Jag nämnde ju att det blivit mycket bättre, och det har det, men idag blev det ett litet ”anfall” igen.
Födelsedagen till ära blev jag överraskad av min chef, som kom förbi med en enorm tårta. En gigantisk tårta. Det var en prinsesstårta med en omkrets på åtminstone en meter eller två. Så vi tog varsin bit och pratade lite. Under pratet måste mitt undermedvetna kommit på att jag tycker att det är jobbigt att äta bland folk, så då började tårtjäveln att åka hiss i halsen. Förmodligen låg den tryggt och vilade i magen egentligen, men mitt ack så sargade psyke ville få mig att tro att så ej var fallet. Att jag blivit förgiftad av marsipanens trolska sötma.
Konstig stämning uppstod. Jag hade väldigt svårt att konversera, och funderade på om jag skulle ursäkta mig eller bara ignorera mina känslor. Men jag behövde inte fundera så länge. Istället ursäktade sig chefen hastigt (kanske såg jag så psykotisk ut), och jag gick upp och bjöd kollegorna på tårta. Visserligen trodde jag att jag blivit matförgiftad, men ändå visste jag så pass mycket att det var inbillning, att jag med gott samvete kunde bjuda.
Sen mådde jag illa resten av dagen. Fram till jag kom hem och kunde lägga mig i soffans trygga famn.
Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
