Det var den terapin, det!
Igår köpte jag den lördagsenliga skräpmiddagen, som i detta fall bestod av ett stycke hamburgertallrik. På väg tillbaka till hemmet inträffade en så hemsk sak att jag fortfarande mår lite dåligt när jag tänker på det.
Precis ovanför hamburgerstället ligger nämligen områdets enda krog, och där brukar det sitta smått alkoholiserade människor och bara blänga. Både dagar och nätter brukar de sitta där, och fiskögt titta på varandra. Även igår. Och när jag gick förbi såg jag hur någon hade spillt en drink på marken, en bit utanför krogen. En rosa sådan, så jag antog fördomsfullt att det var en överförfriskad 21-årig tjej som varit i farten.
Det var bara det att… det var inte så. När jag gått några meter till började Sherlock Werner fundera. Den utspillda drinken fanns inte där när jag gick dit, men på tillbakavägen gjorde den det. Det fanns inte heller några glasbitar i närheten av brottsplatsen, så det kunde inte vara någon som tappat sin drink. I så fall hade denna någon hällt ut den. Och konturerna av pölen i fråga tydde helt klart på att det hela hade skett med kraft.
Mer behövde jag inte fundera, för snart hördes ett enormt läte. ”HUUUUUUUUUUURRRRGGGHHHH” lät det bakom husknuten. Där stod en man och höll sig mot väggen, medan han forcerade ut kvällens inköp. Han verkligen skrek, som om det hela gjorde ont. Precis vad jag, i egenskap av kräkfobiker, behövde. Och nu av alla jävla stunder. Hjärtat började dunka allt snabbare, och jag hoppades innerligt att allt som kunde kastas upp redan hade kastats upp. Själva hulkandet (skrikandet i det här fallet) är nämligen okej, men får jag höra plaskandet av spya mot mark så kommer jag att bli sinnessjuk på kuppen.
Det senare slapp jag som tur var, men hamburgaren var man lagom sugen på sen. Jag var skakis halva kvällen.
