Hittade en gammal goding. Haha!
Hoppas det faktum att filmen har visats förut kan vägas upp av det faktum att filmen innehåller en hel del toplessmaterial. Vredesutbrotten är för övrigt helt autentiska.
Inatt drömde jag äntligen en regelrätt mardröm.
”Äntligen?” frågar ni, och lägger pannan i djupa veck samtidigt som ni för handen mot era gapande munnar. Det är nämligen så att jag är så pass udda att jag tycker om att drömma mardrömmar. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men det finns en mysfaktor i att vakna mitt i natten, kanske höra regnet eller tystnaden utanför, och inse att det bara var en dröm. Det är ett visst lugn som infinner sig, som jag tycker om. Och bara för det så är jag näst intill immun mot mardrömmar. Jag kanske drömmer ett par sådana om året, max.
I natt drömde jag i alla fall något hemskt. Något hiskeligt. Något så fruktansvärt att jag vaknade och hade både skitit och pissat på mig… Okej, det sista var inte sant. Men visst blev det målande? Hursomhelst, hemskt var det. Håll i er nu.
Jag drömde… att jag var på min farfars begravning (han gick bort på riktigt för säkert tio år sedan). Trevlig och social som jag är så hade jag min bärbara dator framme, och småsurfade lite under ceremonin. Mitt i kyrkan, på första parkett! Plötsligt blev min dator infekterad av ett datorvirus. Viruset hette nånting på A, detta stod när man startade datorn. Försökte man söka på namnet på Google så suddade viruset bort det man skrev, innan man hann trycka på enter. Jag tyckte det hela var väldigt obehagligt, och ringde 112. Sedan vaknade jag.
Min mardröm gick alltså i stort sett ut på att jag fick virus på datorn… Snacka om nörd.
I ungefär en veckas tid har jag haft problem med muskel/nervspasmer ovanför ena örat. Det kommer i små anfall om någon minut, några gånger om dagen. Jävligt spännande.
Tänkte att jag skulle ringa sjukvårdsupplysningen, och nu är det sista gången jag i någon slags naiv verklighet tror att de kan ge konkret information. Apotekare är ju kända för att ha som enda råd att man ska vända sig till sin läkare, för att slippa bli stämda om det skulle visa sig att den sjuke dog efter att ha fått rådet att vila några dagar. Well, sjukvårdsupplysningen är värre. Jag fick följande briljanta svar:
Jaadu… Jag vet faktiskt inte vad det skulle kunna vara… Jag tycker du gör så att du kontaktar vårdcentralen.
Jaha! Nämen okej. Tack så mycket. Då har jag alltså, efter tio minuters väntande i kö, fått information att den instans jag precis ringt inte fyller någon som helst funktion utan ändå hänvisar 100% till vårdcentralen. Jag undrar om de någonsin vågat avfärda ett samtal? Kanske om någon ringde in och sade ”Hej, jag har två fötter med fem tår på varje – ska det vara så?”. Kanske. Men förmodligen hade även den personen fått dubbelkolla med sin husläkare, annars hade vi fått läsa svarta rubriker dagen efter.
UPPTÄCKTE TVÅ FÖTTER
SJUKVÅRDEN AVFÄRDADE
”SKA SÄKERT VARA SÅ”
VISADE SIG VARA AIDS
FICK INGEN AMBULANS
Nästa gång skär jag av mig tummen och gräver ner den norr om gården. Till och med Krösa-Majas tips är bättre.
Livet. Ska det vara såhär jobbigt att bara leva? Att bara ta sig igenom dagarna?
Ibland känns det som att jag bara kämpar för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Att varje dag är en kamp. Inte långtråkig eller händelselös, utan en kamp i ordets rätta betydelse. Skulle jag vara Super Mario så hade jag hoppat mellan block med frågetecken på, jagad av ett dussin flygfiskar och ett annat dussin eldbollar. Men å andra sidan, hade jag varit Super Mario hade det troligen inte känts såhär.
Först och främst är jag trött nästan hela tiden. Det spelar ingen roll hur mycket jag sover, för jag är trött ändå. Sover jag för lite är jag trött på grund av det. Sover jag för mycket blir jag trött på grund av det. Så jag går runt som en zombie och känner hur ögonen svider av trötthet i stort sett hela dygnet, förutom ett par timmar innan det är dags att gå och lägga sig. Ironiskt.
Så jag går upp fem i sju varje morgon, småstressar på mig kläderna, dricker ett glas vatten, och går till tåget. Sedan sitter jag och nickar till i en halvtimme innan det är dags att gå av. Väl på jobbet så är cirkusen igång. Jag tycker mitt jobb är fruktansvärt intressant, och kollegorna är toppen. Men ibland känner jag mig verkligen som en fullständig idiot, som när jag inte fattar varför jag inte kan pinga från en svart IP-adress till en DIST utan att använda VRF. Och ibland känns det som att min stresstålighet har flytt sin kos; flera gånger har jag nästan klökts bara för att det funnits mer än en sak att göra.
Luncherna på jobbet är ett problem. Det fanns en tid då jag skippade dem helt, men detta har jag arbetat bort. Däremot kan jag inte äta som förut. Då åt jag som en häst, och tyckte inte det var några problem. Nu äter jag en fralla eller en barnportion husmanskost, och sedan är jag proppmätt – på gränsen till illamående – i tre timmar eller mer.
Sen åker jag pendeltåg hem. Det brukar vara förenat med antingen ångest i form av kräkfobi (jag vet inte varför jag fått för mig att jag ska kräkas på tåget) eller på senare tid en slags zombiedvala där energin är nere på noll. Jag har märkt att det oftast är i proportion till hur mycket jag har ätit under dagen. När jag kommer hem lägger jag mig på soffan, och orkar inget annat än att se på tv eller slösurfa.
Efter några timmar av att göra ingenting så är det dags för sängen, och det är oftast kvällens höjdpunkt. Det är så skönt att lägga sig, och jag somnar oftast väldigt snabbt. Sömnen är nog det enda i livet som fungerar utan problem (och det är jag tacksam för). Efter vad som känns som en kvart vaknar jag av att klockan ringer, och det är inte utan att jag hatar livet litegrann.
Så… Ska det vara såhär? Upplever någon annan där ute i etern att det är såhär? Är det det här som var livet, eller finns det något mer?
Jag har varit hos läkare flera gånger då jag misstänkte att jag hade blodbrist eller leukemi eller nåt annat hemskt, men icke. Alla vitaminer var på topp, inga leukemi- eller andra cancermarkörer fanns i blodet, och allt såg ut precis som det skulle. De skickade mig till en terapeut då de anade att alltihopa är ångestsymptom. Och jag säger inte emot, det är möjligt att allt är psykosomatiska uttryck. Men vad tusan har jag ångest över? Förutom de små kräkfobiska tillfällena så känner jag mig varken deprimerad eller ångestfull. Eller är det något annat fel på mig? Äter jag för onyttigt? Tränar jag för lite? Dricker jag för mycket coca cola? Är jag sexuellt undernärd? Har jag MS? Har jag fibromyalgi? Har jag aidscancerrabies?
Vad tror ni?
Vilken dag! Jag trodde att jag hatade hela mänskligheten, men det visade sig att jag bara var hungrig.
Jag har märkt det, när jag är ute på äventyr, att jag blir mer och mer irriterad på människorna omkring mig. Inte de som jag känner alltså, utan de andra. Statisterna. De som bara finns där, och vars enda uppgift i livet är att:
- Stå i vägen för en
- Gå långsamt framför en
- Gå i sin egen värld och sedan tvärstanna framför en
- Ha barnvagn
Dessa människor kommer jag snart att få fullständigt psykbryt på. Jag bara säger det redan nu, så kan jag ta detta som ett rop på hjälp och således förmildrande omständigheter, om jag skulle åka fast för dråp. Idag hämtade jag ut min nya Xbox (Jag har uppgraderat min Xbox eftersom den gamla var inköpt för flera år sedan (!) – det är varje ung prylnörds uppgift att hålla sina prylar a jour med det senaste) och gick mot kassorna, med det tunga paketet i händerna. Postkontoret ligger nämligen inne i affären. Efter att ha passerat ett helt gäng med pensionärer utan nån som helst uppfattning om andra människor, så kom jag till kassorna. Där stod en typisk white trash-morsa, med barnvagnen smidigt placerad på ett sätt som gjorde det totalt omöjligt att gå förbi.
”Jaaaaaaa…” sa jag med hög stämma, för att signalera något i stil med ”Hur har du tänkt här, din förbannade såskopp?”. Jag vågar dock inte säga såna saker rätt ut än, men jag känner att det är nära. Det är väldigt nära.
Jag har gått omkring och stört mig på det här ett tag, så nu måste jag ventilera lite.
Prolog: På 90-talet så hade Gry Forssell och Ulrika Eriksson ett program på trean som hette Silikon. Detta tittade jag som på, som den nyfikna prepubertala yngling jag var. Där fanns i alla fall ett moment som kallades ”tätt intill”, där de två programledarna ställde pinsamma frågor till kvällens gäst. En gång var den dåvarande partiledaren för folkpartiet, Lars Leijonborg, med. Han fick frågan om han brukar raka pungen, och svarade ja. Detta blev vida känt. Progammet lades ner 2001.
För några månader sedan var Gry Forssell med i programmet Nittileaks, med Filip och Fredrik. Silikon togs givetvis upp, och Gry själv fick bli grillad. De frågade henne om hon rakar sig där nere eller inte, och hon vägrar svara (!). Samma sak händer någon månad senare i Alex Schulmans Aftonhoran-sponsrade webcast Schulman Show. Där får hon frågan vem av hennes kändis-ex som var bäst i sängen. Den lilla hycklerskan svarar att de inte har med det att göra.
Jag kanske hänger upp mig på saker, men detta gör mig irriterad. Hon får en högt uppsatt politiker att berätta intima hemlisar, men själv är hon för fin för att bjuda lite på sig själv? Usch säger jag bara. Usch.
Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
