Sånt där som ockuperar ens ack så sjuka sinne.
Daniels emoblogg nästa? Vad säger ni? Ska vi köra fullt ut, eller återgå till den vanliga glada Danieln som skriver om roliga saker istället?
… Hmm, nej, vi hoppar nog det. Man måste berätta hur man verkligen känner ibland. Det har jag gjort nu. Nu räcker det på ett tag.
Uj uj uj… Nu är det en liten afton av självtvivlande.
Varför heter det ”absolutist” när Absolut Vodka är världens tredje största spritmärke?
Klockan är halv fyra. God natt. Eller morgon. Eller dag. Hej.
They light their pumpkins up now
They put their costumes on
Parade through the pouring rain
October’s passing by
A marathon of skeletons
Nobody here knows my nameI wear no silvercoat or devilhorn
On this night when they say dead become alive
Oh II’ve got no party to go to
Got no friends in this town
I’ve got no party to go to
Just roaming round and round
I’d settle for anyone
Who’d make me not go through this night unseen
I’ve got no party to go to
Got no friends in this townI don’t know what I’m doing here
I’m just putting my life on hold
And I don’t know
Where the hell I got the idea
That I’d be better off aloneOh well here I am impersonating someone
Who is very loved and deeply cared about
Oh I’veGot no party to go to
Got no friends in this town
I’ve got no party to go to
Just roaming round and round
I’d settle for anyone
Who’d say they’d dance the night away with me
I’ve got no party to go to
Got no friends in this town
Jag tyckte denna passade. När det är halloween och man är ensam… och så. Snyft. *skär sig lite diskret i ena armen*
En gång, när jag var sex-sju år, och var uppe i landstället i Dalarna med pappa, så lekte jag med en gammal frisbee vi hade där. Solifer stod det på den, vilket var (och är) ett företag som sålde husvagnar. Pappa jobbade där i början av 90-talet, och hade fått reklamartiklar med sig hem.
Pappa försökte spika fast nånting en bit bort, men det gick inte så bra. Han svor för sig själv. Rätt som det var skickade jag iväg frisbeen åt hans håll – lite väl nära. ”Akt…” ropade jag, men det var för sent. Pang! Rätt i huvudet på min far. ”Aaaaaj! Jäävla unge!” skrek han; eller det var väl snarare frustrationen över spikandet som skrek. Snyftandes gick jag och hämtade frisbeen. ”Förlåt” sa pappa, men det spelade ingen roll. Skadan var skedd.
Jag tror aldrig att jag riktigt kommit över det.
Haha. I natt drömde jag att jag var på sykurs med min mamma. Vi skulle sy varsin klänning. Min mamma tog fram en gammal tröja och ett duschdraperi och tänkte göra en klänning av det. ”Ja, det blir ju skitbra” sa jag entusiastiskt.
…
Hur. Jävla. Gay. Är inte det?
Jag ska skriva en bok! En självbiografisk historia om mig och mina kärleksmässiga misslyckanden, lika självutlämnande som vanligt. Det ska jag göra!
