Idag var det fest för alla oss teknikermänniskor på jobbet. Ett sjuttiotal kundhärdade kämpar som nu skulle inmundiga Bacchi brygder, och förtära Bacchi… eh… hamburgare. Själv tog jag ingen burgare utan gick mest runt och snyltade chips från olika fat, men däremot drack jag faktiskt alkohol kvällen till ära. Ja, det är sanning! Jag brukar dricka mig berusad en eller ett par gånger om året, eftersom:
- Jag tycker det är tråkigt att vara full.
- Jag tycker det är tråkigt när andra är fulla.
- Jag tycker inte alkohol smakar gott.
Nummer tre på listan är dock sanning med modifikation, eftersom det finns en dryck jag faktiskt tycker är god. Och då menar jag inte fjortis-god ála ”azzå ja tycker faktisst ren vodka explorer e asgo!!” utan faktiskt välsmakande på riktigt. Och denna dryck är Smirnoff Ice, som ikväll fanns att beställa. Så det gjorde jag.
Efter en och en halv var jag småpackad. Då drack jag en och en halv till, och sen var det high life på riktigt. Jag kände mig ungefär som Robert Aschberg, när han testar att köra rattfull, och snackar om att han känner sig ”huääh uurgh häää uuuh”. Så kände jag mig. Riktigt ”huääh uurgh häää uuuh”. Kanske en smula tragiskt att bli drängfull på tre smirnoff, men jag skyller på att jag bara käkat en macka på hela dagen. Så jag bestämde mig för att åka hem och sova ruset av mig. Och här är jag nu.
På vägen hem uppstod det dock lite problem. Nu kanske det är för mycket information om mina urineringsvanor, men det får ni ta.
Jag kissade precis innan jag begav mig hemåt. Exakt tjugo minuter senare kände jag hur det var dags igen. Men då var det för sent; det fanns ingen toalett att tillgå. Så jag satt på pendeln och kände mig obehagligt nära att kissa på mig. Tittade ut genom fönstret. En station av nio hade passerat. Detta skulle inte gå, det visste jag. Jag kunde se framför mig hur det hela skulle sluta med att jag skulle stå och pinka i ett hörn i pendeltågsvagnen, i nåt slags fylletöcken, och hur alla i närheten äcklat skulle röra sig därifrån.
Men jag lyckades låta bli, åtminstone i ett tag till. När jag hade kommit så långt som centralen, dvs ungefär halva resan, var det inte roligt längre. Jag satt och bokstavligen knep tag om penis med jämna mellanrum. Det såg ut som om jag hade svårartad klamydia, men jag brydde mig inte ens längre. Stockholm Södra passerade. Där kunde jag inte gå ut och pissa, toaletterna fanns vid spärrarna och det var för långt att gå. Lite strategi hade jag, trots fyllan. Årstaberg kom. För mycket folk. Älvsjö. Jag kunde se ljusningen någonstans bortom skvalpandet i öronen.
… Till slut var jag hemma. Jag sprang in i lägenheten, slet våldsamt av mig kläderna i farten, och lät sedan juicerna forsa ur min späda pojkkropp. I säkert en minut forsade de, och sedan föll jag utmattad ihop och bara gladdes åt att jag överlevt det hela.
Jag kan inte hantera alkohol, så är det bara.
