Att åka till Dublin slog ju jävligt bakut måste jag säga. Jag kan inte säga något annat, såhär med facit i hand. Så här kommer min offentliga ursäkt för det som hände i Irland.
Jag, Hanna (min dåvarande flickvän för nytillkomna läsare), min nära vän Patrick och hans flickvän hade sett fram emot resan i flera veckor. Och allt var fint när vi kom dit. Vi promenerade i stan, hörde på folkmusik och hade det allmänt trevligt. Vilken resa det skulle bli! Jag hade aldrig rest utomlands utan föräldrar förut, så det kändes extra bra att få göra det med folk som man tycker så mycket om.
Men så blev det inte. På morgonen, dag två, blev jag akut magsjuk och kalvade vid vägkanten. Vi fick åka hem, och jag spenderade den resterande resan med att ligga i soffan och må illa, och ha en grov ångest för att jag upplevde att jag förstört resan för de andra.
Första jobbardagen efter jag kommit hem så blev jag utskälld efter noter av Patricks flickvän. Tydligen hade jag varit helt hemsk i Dublin. Jag hade bara legat och tyckt synd om mig själv, och inte verkat intresserad av någon annan. Hade det varit hon hade hon minsann försökt engagera sig, och ta sig i kragen.
Sen dess har vi inte haft någon kontakt. Även Patricks och min kontakt har försämrats avsevärt (om det beror på resan eller ej vet jag inte). Och Hanna och jag satt tysta på hemresan till Stockholm, och gjorde kort därpå slut. Om det nu beror på resan eller ej vet jag inte heller, men det gick helt klart käpprätt utför efter vi var där.
Utskällningen gör mig både ledsen och arg. Jag var magsjuk! Jag visste inte att jag skulle bli det. Och till saken hör att jag aldrig någonsin blivit sjuk när jag inte varit hemma förut, så jag hade ingen aning om hur jag skulle bete mig. Jag antar att jag blir väldigt martyraktig när jag är sjuk; det är inte direkt något som är ovanligt bland killar. Och jag antar att jag totalt tappar lusten att vara social när jag mår så dåligt som jag gjorde då. Jag är inte direkt nöjd med att det blev som det blev, jag heller.
Så… Patrick. Maja. Hanna. Jag ber om ursäkt för att jag förstörde resan. Den skulle bli årets höjdpunkt, men istället verkar den ha förstört det mesta.
10 kommentarer
Äsch! Blir man sjuk så blir man. De kunde väl gått ut och roat sig själva?
Jorå, det gjorde de, vilket jag tyckte var helt rätt.
Men tydligen så hade jag betett mig mer illa än situationen krävde ändå, vilket jag inte håller med om.
Om nåt helt annat: Den nya designen är för bred. Det kommer en rullningslist i nedkanten och det är ju inte det bästa som finns. Tycker jag.
Jag har ingen rullningslist! Kanske beror på webbläsare eller upplösning?
Nästa gång, "ta dig i kragen" och kräks henne i pannan vetja, och fråga sen om det uppskattades bättre.
Fröken Weinreich är nöjd.
Jag skulle vilja säga att det inte alls va ditt fel. Riktigt mesigt att inte kunna acceptera att någon är sjuk, vad kan du göra åt saken? Personligen tycker jag att man väldigt få gånger om året får vara på dåligt humör, men det är faktiskt förståeligt när man är sjuk. Hade det varit bättre om ni kanske åkte till Egypten och alla blir magsjuka istället? Så hade de vetat hur det kändes. Eller kanske att du blev sjuk dagen innan resan så du inte kunde följa med? Så som det låter så hade du förstört resan för alla om du inte ens va med d: men det är ju ofattbart. Man får göra sin egen resa faktiskt, man kan ju inte skylla nån annan om man själv inte fixar att ha kul. PUNKT.
Word up, sistah!
Jag tyckte inte jag betedde mig illa. Jag var aldrig otrevlig, den som säger det ljuger. Däremot var jag ganska tystlåten och inte så aktiv som jag brukar. Men det tycker jag är förståeligt med tanke på att jag var sjuk.
Pingback: Daniel Werner - Den siste romantikern « Jag vet inte vad jag ska skriva som rubrik.