Idag var jag och röstade. Det kändes sådär högtidligt som det ska göra; det var nästan som att jag gick promenaden för att leverera årets budget till ivrigt väntande politikervänner. Men några politikervänner har jag inte, troligen för att jag själv är väldigt politiskt ointresserad. Jag vet vilka jag får en bra magkänsla av, så dem röstar jag på. Sen vet jag vilka jag starkt ogillar. Dem röstar jag då alltså inte på. I detta val är det FI och Sverigedemokraterna som varit värst. I stort sett samma skrot och korn; två mindre seriösa partier som lever på en enda fråga och värvar väljare enbart på den. Bleh.
Nåja. När jag var klar i vallokalen och skulle bege mig hemåt så blev jag stoppad av en man med en enorm kamera hängande runt halsen. Han frågade om han fick ta lite bilder på mig. Eller snarare på mina ben. Jag skulle stå i ett sånt där litet röstbås och se ut som jag gjorde nånting viktigt. I själva verket fingrade jag bara på mitt pass, eftersom jag var klar med allt annat. Så knäppte han ett gäng bilder, och det hela var över. Men jag och mina ben hade redan fått smak för kändislivet. Håll utkik efter oss i diverse blaskor framöver!
PS. Mina ben och jag vill att ni fortsättningsvis kallar mig Herr Daniel Werner. Eller möjligtvis bara ”Mäster”.
2 kommentarer
Oj! Mäktigt! Får jag ta på dom, Mäster Daniel?
Bra. Du börjar hitta ditt rätta element.