Efter allt iPhone-bloggande och det efterföljande klagandet från läsare så har jag nu fått en himla press på mig att blogga om nånting kul. Så jag tänkte berätta en pinsam sak om mig, sånt brukar alltid uppskattas.
När jag var liten, säg en sisådär 8-10 år, så lyssnade jag på musik. Men inte vilken musik som helst, utan hemsk musik. Värre än Katy Perry. Värre än Nic and the family. Värre än A-teens. Alla dessa finns nämligen på min iPod iPhone. Men nej, ännu värre alltså.
När jag var liten lyssnade jag på Sven-Ingvars. Det är inget jag är stolt över och det är inget jag gärna berättar om. Det är ett avslutat kapitel av mitt liv. Men ibland gör den tiden sig påmind. Jag minns nämligen en hel del texter.
Säg inte nej
säg kanske kanske kanske
En dag kan hända
jag blir din vänSäg inte nej
säg kanske kanske kanske
Säger du aldrig
vi ses ej mer igen
Och vem kan glömma klassiker som…?
Gitarren har jag haft
sen liten grabb jag var
Den är min allra bästa skatt
så den vill jag ha kvar
Åh min gitarr
Åh min gitarr
Jag tycker att det hela är väldigt jobbigt, och vet inte vad jag ska göra. Lobotomi, kan det vara något?
1 kommentar
Inget som förvånar……