Nu är jag arg!

Jag har just återfått medvetandet efter en session Castlevania: Order of Ecclesia till Nintendo DS. Ett sånt fruktansvärt enerverande spel. Jävla japaner, förstår de inte att vi västerlänningar inte klarar av att spela med samma övermänskliga skicklighet som de gör?

Jag är i slutet av spelet, och försöker mig på en s k ”bonus dungeon” som det heter. Många hälsodrycker går åt innan jag äntligen når slutbossen, men jag har många kvar. Den här gången går det, det känner jag i hela kroppen. Bossen är en vampyr som skapar kloner av sig själv, vilka hoppar omkring som zombies med fjäderskor. 500 i liv har jag, så ännu behöver inte ytterligare en hälsodryck avverkas. Plötsligt träffas jag av bossen, 200 liv mindre. Av smärtan studsar jag mot en zombie som då givetvis skadar 400 till. ”AAAAAAAAAAAARGH!!!” låter det, och den späda hjältinnans kropp kastas i slow-motion mot marken. Game over-skärmen visar sitt ruskiga anlete, och jag biter ihop medan jag känner frustrationen i dess renaste form.

Jag stänger igen DS:et med en smäll. Pang! Där fick det, spelet. Hoppas det gjorde ont. Nu ska jag gå och kissa. Jag ska svära medan jag gör det.