Filmen ”Miffo”. Jag förtydligar att det är filmen jag talar om, så att ingen bara tror att jag utstöter ordet ”miffo” helt apropå.
Men det skulle jag nästan vilja göra, eftersom den här filmen – trots att jag tycker att den är lite småmysig – provocerar mig något så enormt. Anledningen är huvudpersonens kärleksval. Han har en fästmö som heter Jenny, som är helt underbar. Hon öppnar sig för honom. Hon visar hur mycket hon tycker om honom, låter honom veta hur lycklig hon är, och är redo att planera deras liv tillsammans. Hon är en sån där helylle-tjej, som kanske inte spontant bestämmer sig för att fotvandra i Nepal, men väl står för tryggheten själv.
Men det passar inte. Istället svansar han efter en rullstolsbunden skåning som lever på socialbidrag och har grova aggressionsproblem. Herre-jävla-gud. Jag vet inte, det kanske är just det som den här filmen vill visa. Att det inte alltid måste vara som i alla hollywood-rullar, där flickvännen visar sig vara ett svin och killen till slut väljer ”rätt”. I det här fallet visar Jenny aldrig några negativa sidor (förutom när han inför alla bröllopsgäster säger att han inte älskar henne, men då kanske det är lite mer befogat). Ändå är hon den som blir övergiven.
Men det funkar inte på mig. Jag blir arg, ledsen, och sådär osexigt bitter.
Vilket jävla miffo. GE MIG JENNY!
