Nyckelord

Kärlek

Besöker

Wow, nu har den kommit. 25-årskrisen. I all sin prakt och med brännande ångest… Eller jag vet inte. Men ikväll känns det verkligen påtagligt.

Som vanligt är det detta gissel till Facebook som orsakat det hela. Jag såg precis att min barndomskompis, som är lika gammal som jag, har gift sig! Han har fucking gift sig! Självklart unnar jag honom detta, och jag är glad för deras skull, men ibland slår det en verkligen att barndomens dagar är borta. Vi blev vänner bland de första dagarna på dagis, och hängde sen ihop i över tio år innan vi gled ifrån varann efter gymnasiet. My god. Jag bajsade på mig hemma hos honom när jag var sex år, och fick låna hans mjukisbyxor. Nu har samma kille varit tillsammans med sin tjej i ett gäng år, och häromveckan gifte de sig alltså.

Och vad har det blivit av mig? En neurotisk, ohälsosamt bitter ung man, som lider av social fobi och inte längre kan äta mat bland folk. Som är trött dygnet runt, bara blir fetare, och inte kan behålla en flickvän längre än ett halvår. Dessutom har mitt World of Warcraft-konto blivit hackat.

Sen finns det såklart olika sätt att se på det hela. Jag har ett riktigt bra jobb, stor bostadsrätt, pengar på banken och en ansenlig samling Star Wars-lego. Men ibland tröstar det föga.

Vad är det för fel på er som anser att det är en svaghet att visa känslor? Att det är något negativt att utelämna sig till en annan människa? Att man hela tiden måste hålla garden uppe, redo att stöta bort folk som kommer en för nära inpå? Och framför allt, vad är det för fel på er som tycker att det är är en förlust att erkänna att man tycker om någon?

Vad har hänt er, som fått er att bli så?

Okej, på grund av STOR efterfrågan… Här kommer då äntligen en bild på Dorthe – Kvinnan i mitt Liv™.

Den här bilden knäppte jag igår, efter en session datorspelande. När jag klev ut i vardagsrummet fick jag se henne liggandes där, i denna ställning. Dorthe hade inte sovit på 20 timmar och sedan försökt att läsa en bok. Inte konstigt att resultatet blev som det blev.

Jag fick ta typ fem såna här bilder, varav fyra blev suddiga för att jag skrattade så mycket.

*bilden borttagen pga gnäll från vederbörande. Den föreställde iaf
Dorthe som somnat i soffan, med boken fortfarande uppslagen i handen.*

Ni har bönat och bett om en blogg-uppdatering. Ni har slitit ert hår. Ni har gråtit er till sömns. Här kommer den.

Jag har beställt en ny dator. Jag tokspelar Final Fantasy XIII. Jag har träffat en fullkomligt underbar tjej. Jag går på arbetsförmedlingsmöten ibland. Jag hälsade på mormor idag. Jag funderar på att köpa ett par fina högtalare. Jag åt pizza idag. Igår åt jag kebabtallrik.

Det går bra nu.

Jag registrerade mig på en av nätets många dejtingsajter häromdagen. Jag vet, förlåt, jag tycker ju egentligen att alla såna ställen är fullständigt vidriga, men samtidigt så händer det så otroligt lite i mitt liv ibland. Åtminstone om kvällarna. Nåja, det tog bara några dagar, sedan svor jag återigen på att aldrig sätta min fot på ett sånt ställe igen.

Anledningen är människorna. Alltså, jag FATTAR inte. De är som skyltdockor. Finns de överhuvudtaget på riktigt? Alla har en rejäl uppsättning modellbilder i olika poser. Alla skriver att de har ”skinn på näsan” och ”båda fötterna på jorden”. Jag menar, herregud. Alla som inte spenderat för lång tid i en lägenhetsbrand har skinn på näsan. Och alla som inte tvingats amputera något efter samma brand har båda fötterna på jorden.

Dessa eviga klyschor liksom. Det är ungefär som Gillette Venus-reklamen som gick för några år sen. Ni vet, Gillette Venus? Rakhyvlar för kvinnor. I en reklamen var det ett tjugotal modelltjejer som galant svängde på deras nyrakade och gyllenbruna ben på nån jävla brygga. Assexigt tycker säkert vissa. För mig framstod de som… saker. Som ett hav av barbiedockor utan vare sig skavanker eller egna åsikter. Helt perfekta, på ett dåligt sätt. Bleh! Och så är det på dejtingsajterna.

Men! Jag är inte den som är den, så jag skrev lite fina anekdoter till en sisådär tio tjejer som var potentiellt intressanta. Det var två som svarade, resten läste brevet, tittade min profil, och vände på klacken. Den ena tjejen svarade ”hehe”, och redan där insåg jag att det inte var någon mening. Den andra tjejen pratade jag lite med på MSN. ”Woohoo! High score! Ligga!” osv. Nä, faktiskt inte. Min utförliga studie med ett stickprov på hela en person visar att de är precis likadana där.

Daniel:
*tokvinkar*
Random tös:
hehe hejhej
Daniel:
Hur står det till i afton?
Random tös:
hehe de e bra. sj?
Daniel:
Härligt att höra! Jo tack, det är fint med mig, slötittar lite på program X och äter godis. Vad gör du? 🙂
Random tös:
hehe typ inget

Gah. Förstår ni vad jag menar? Jag är kanske inte världens roligaste stå-i-centrum-och-underhålla-människa, och jag har säkert mina riktigt tråkiga stunder också. Men jag är hyfsat social, och jag tror nog att jag generellt är ganska rolig att prata med. Men vad är det där för något? Det är ju ingenting. Det är ju inte en tillstymmelse till social kompetens, eller ens intresse att prata med mig. Antingen det, eller så cybersexar hon redan med tio andra uppumpade greker som hann före i nätraggandet.

Nej. Jag vill faktiskt slå ett slag för intressanta diskussioner, det är iaf något som är viktigt för mig om det ska finnas nån chans till dejtande.

Ibland borde man leva i en bubbla utan kontakt med omvärlden. Man skulle slippa vissa  psykiska smärtor då tror jag.

Idag var jag med om klassikern. Jag såg på Facebook att ett ex har skaffat ny pojkvän. Och då utan att själv stalka sönder henne, jag är faktiskt en sån som inte vill veta. Jag tänker inte plåga mig själv. Däremot såg jag det hela genom en gammal kommentar på en ännu äldre bild. Exet är en av ”the big three”, och som jag mådde väldigt bra med… ett tag.

Varför gör detta mig så nedstämd? En snabb analys av mina egna känslor säger mig att det inte är har med henne att göra, utan bara mig själv. Jag vill inte ha tillbaka något av mina ex; ett ex är ett ex är ett ex är alltid ett ex. Men det sårar mig att hon inte ville göra nånting offentligt, inte skylta med vårt förhållande på nåt sätt, när vi var ihop. Och nu är det första jag ser en stor pussbild. Då får jag mindervärdeskomplex.

Nåja. Den här känslan skulle jag behöva ligga bort nu. Fyll i blankett 5-B och lämna in i receptionen vid intresse.

Spännande. Jag skrev att det (dvs rubriken) är en låt av Eurythmics. Men för att inte ljuga för mina läsare letade jag upp låten på Spotify för att försäkra mig om att det VAR dem som gjort den. Där stod det att den framförs av någon som heter Stephen Lipson. Då skrev jag det istället. Men sen blev jag fundersam över vem tusan det är egentligen, så då kollade jag upp det på Wikipedia. Där fick jag lära mig att denne Stephen bara är producent, och låten sjungs av ingen mindre än Annie Lennox, sångerska i… just det, Eurythmics.

Nåväl, det var inte det jag skulle skriva om, utan hur det är med mig. Och det är helt okej faktiskt, tro det eller ej. Snart fyra dagar efter nyår och ännu inte deprimerad. So far so good. Kanske intalar jag mig bara att jag inte är ledsen, men i slutändan är det just detta det handlar om. Depressionen sitter i huvudet.

Jag märker att det som gör mig mest nedstämd är när jag kollar på exempelvis Facebook, och då ser någon från förr, typ mellanstadiet. Så ser jag då att denne person skaffat flickvän, varit tillsammans med henne i många år nu, och kanske t.o.m förlovat sig. Jag börjar närma mig den där åldern där folk runt omkring en faktiskt börjar göra sånt. Snart kommer babyboom:en. Självklart är det inte så att jag inte unnar dem denna kärlek, det måste jag understryka. Jag unnar ALLA den lycka kärlek kan ge. Men det är klart jag är avundsjuk. Jag vill också.

Men! Skillnaden mellan 2009 och 2010 är att år 2010 tänker jag inte låta det slå ner mig.


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27