Nyckelord

Kärlek

Besöker

Idag raggade jag på en tös på internet. Inget fancy, jag kommenterade något i hennes galleri och skrev något fyndigt och småflirtigt. Vad fick jag som svar tror ni?

Haha, du är inte tillräckligt snygg.

*eko, eko, eko inuti mitt huvud*

Hon kan säkert slänga ur sig en sån kommentar utan att blinka, men hon ANAR inte hur ledsen jag blir låååångt efteråt.

Alltså… Jag vet inte vad jag ska säga riktigt. Jag överlever nog. Men jag blir förundrad över hur vissa människor fungerar. Jag hade aldrig dissat nån på det viset; aldrig. Och om det nu skulle ha hänt pga tillfällig sinnesförvirring eller liknande så skulle jag ha så infernaliskt dåligt samvete efteråt. Hur kan vissa människor må bra av att såra andra? Tråkigt att se.

Nåt som däremot var desto roligare att se var att min nyaddade vän Nalle Knutsson skickade en julhälsning till mig på Facebook! Att han inte har en aning om vem jag är utan skriver på knackig engelska väljer jag att se mellan fingrarna på. Men ändå. Tack Nalle, du gjorde min dag. På köpet fick jag även en bild på en något överförfriskad Nalle samt chaufför. Vackert!

Jag har precis sett 500 Days of Summer. En romantisk dramakomedi om obesvarad kärlek. Och… alltså… jag finner inte riktigt ord för hur mycket den filmen handlar om mig. Det hade lika gärna kunnat vara jag som skrivit hela historien, från början till slut.

I filmen så vill inte tjejen ha något förhållande, utan bara umgås. Det här accepterar killen, trots att han egentligen vill mer. Trots att han egentligen, innerst inne, är en hopplös romantiker som är övertygad om att hon är den rätta. Det här fick mig att börja tänka lite på Mimmi, och huruvida jag kastade bort hela mitt s k förhållande med henne. Hade det kunnat bli något om jag tagit det för var det var? Hon ville också bara träffas, och jag ville mer. Om jag kvävde henne eller ej vet jag inte, förmodligen gjorde jag det, men det slutade med att jag märkte att hon på ett uppenbart sätt hade tagit avstånd från mig. ”Nyhetens behag” hade lagt sig, sa hon. Jag förklarade att jag inte kan fungera så, och att jag ville att hon skulle höra av sig när ”nyhetens behag” hade kommit tillbaka. ”Jag hör av mig” var det sista jag hörde, och det var fem månader sen nu.

Många har nätterna varit då jag legat vaken och funderat på att SMSa att jag saknar henne. Men så har jag övertygat mig själv om att hon måste få den tid hon behöver, och så har jag låtit bli. Hon hör nog av sig när hon är redo, har jag tänkt. Först för någon månad sen insåg jag att det inte kommer att bli så, och tog bort hennes nummer. Det känns tungt att inse att någon som betydde mycket för en inte riktigt kände samma sak tillbaka. Jag trodde faktiskt att det var den rätta tjejen för mig. Det har jag trott om andra också, men den här gången… Hon förstod mig. Jag kunde berätta för henne om mina rädslor över att bli lämnad, och hon förstod. Sen slutade det ändå på samma sätt, och jag blev lämnad.

Men jag kan ju inte klandra henne för något, och det är väl just det man måste lära sig. Ibland känns det helt enkelt inte rätt, och då spelar det ingen roll vad man gör. När det är rätt så vet man bara. Det finns en miss right för mig, men hon är någon annanstans.

Se 500 Days of Summer, och tänk på mig.

Sådär ja, nu börjar det likna nåt med designen på bloggen.

För övrigt så… Ja, jag tycker det mesta med mitt liv suger just nu. Eller nja, det är väl snarare avsaknaden av kärlek som förpestar allting som vanligt. Det känns lite som att jag bara går på sparlåga just nu; som att jag bara lever en dag i taget i hopp om att det ska bli bättre en vacker dag. Dejtadaniel.se är uppe, men den orkar jag inte promota. Inte heller orkar jag ragga på något av nätets många communities.

Visst, jag har sporadisk kontakt med några människor av kvinnligt kön, men det är inget som känns särskilt rätt. Det är liksom bara en ytlig diskussion, ett ”nu ska jag se på film, herrå”, och sedan en känsla av likgiltighet i min kropp. Sånt orkar jag inte engagera mig i. Jag vill ha passionerade diskussioner om allt och ingenting från morgon till kväll utan att man tröttnar. Så som det var med Linnea. Och Hanna. Och Mimmi.

Ingen av dem vill jag nånsin se igen, men jag vill väldigt gärna vara med om den där pirr-i-magen-känslan igen. Tack.

Jag fattar inte varför han inte bara reggar sig på spraydate och raggar runt lite, han är ju som vilken average 23-årig kåt datanörd som helst, han skulle garanterat kunna fixa en dejt där. Egen hemsida för att hitta en dejt känns lite over the top… Tjejerna som eventuellt hör av sig måste vara riktigt desperata bottennapp eftersom han framstår som så sjukt desperat med en egen dejt-sida.

OUCH, den kommentaren sved. Och ja, jag har syndat och läst flashback-åsikter igen. Och jag vet inte om det är någon generell ensamhet ikväll som får mig nedstämd eller vad det är, men det känns lite träffande ändå. Är det jag gör helt lönlöst? Det vägrar jag tro.

Jag förstår inte mentaliteten om jag ska vara ärlig. Om jag går med i spraydate, är inte det precis lika desperat som det jag har gjort? Man skapar en profil, skriver att man är singel och sökande, och att man hoppas på svar. Jag har skapat en egen sida, skrivit att jag är singel och sökande, och att jag hoppas på svar.


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27