Vilken jävla mardrömseftermiddag. Hela dagen gick bra, som de i allmänhet gör nu för tiden (för nytillkomna läsare så led jag av daglig ångest för ungefär ett år sedan), men vid 16-tiden smällde det till. Först blev jag ljuskänslig; jag fick kisa för att se vad som hände på datorskärmen, och det kändes som att hela rummet snurrade.
Jag gick in på toaletten och defekerade en stund. Det blev inte bättre efter det, utan istället tillkom en stark feberkänsla och illamående. Så då satt jag där en stund. Vid 17 åkte jag hem.
Jag satt på bussen och var rädd för att kräkas eller svimma. Hyperventilerade lite. Sen försvann känslan för en stund, lagom till jag fick kliva av och gå mot pendeln. På tåget kom känslorna tillbaka. Jag satte mig längst bak, med benen i kors och händerna knäppta. Flera gånger gick tankegångarna som att jag inte skulle klara mig hem, men snart var jag hemma och hade klarat det. Det gick endast åt två bett i armen och en nypning i låret.
Att jag fick ångest av att må dåligt är det inget tvivel om, men var de utlösande känslorna också ångest? Varför då i så fall? Jag känner mig inte ångestfull. Jag känner mig seg och sexuellt undernärd, men det är en helt annan sak än ångest.
Om min kropp försöker säga mig något så verkar den tala ett helt annat språk än jag. Jag kanske borde svälja ett sånt där reselexikon. Frågan är bara på vilket språk. Bäst att stoppa i sig en av varje.
6 kommentarer
Åh soulmate, det låter som en av mina ”bra” dagar under dom 3 åren jag hade med daglig panikångest. Har sluppit skiten (mer eller mindre) i snart ett år, men nu då jag är så stressad att jag knappt vet vad jag heter så börjar det komma tillbaka. Det är sådana dagar man ska ha cheescake i frysen och utan att få dåligt samvete äta hur mycket snabbmakaroner man vill!
Eller hur, det är hemskt. Vad hade du panikångest för? Du får gärna maila om du inte vill skriva rakt ut. Men jag märker ungefär samma sak, ju mer jag oroar mig desto högre är sannolikheten att det blir problem. Hemma oroar jag mig t.ex inte alls eftersom jag känner mig trygg här, och hemma blir det heller ALDRIG problem.
Fast cheesecaken kan du väl hålla för dig själv? Deal? 😉
Förresten så rekommenderar jag ett ryskt reselexikon. Mycket givande. Man blir kanske inte så mycket klokare men det låter i alla fall roligt när man läser!
Kan inte låta bli att undra: Vad var det som hände innan kl 16? Någon som fick dig att må sämre. Eller satt du och tänkte på nåt speciellt? Fundera igenom det noga, kanske du hittar vad som utlöste detta idag. Åt du lunch idag? Jag tror att det är ditt psyke som talar till dig inte kroppen i sig. Det är något du behöver bli medveten om. Slutar innan jag börjar låta som en spåkvinna.. 😀 Vill så gärna hjälpa. Vet att det är hemskt att gå igenom panikångestattacker.
Bra analys! Anar nånting liknande. Det skumma var att det bara kom, liksom PANG. Det var möjligen lite halvstressigt på jobbet precis innan, men inget jag inte kan hantera. Åt ganska liten lunch däremot, bara en macka. Men det är lite beroende på dagsform, ibland äter jag inte mer än så till lunch.
Livet i största allmänhet,vad hade jag inte ångest för är en bättre fråga haha. Sämsta dagarna vaknade jag med hjärtklappning, bölade som ett litet barn 90% av dom få timmarna jag var vaken och var glad om jag ens kom utanför mitt sovrum för att det kändes som att världen (eller ”det stora svarta” i mig) skulle äta upp mig då.
Fast det började väl med en EXTREM prestationsångest -> vanlig depression och ångest -> panikångest som slutade med början till socialfobi. Så så fort jag nu börjar tänka att jag MÅSTE göra/klara något en viss tid (jag pluggar så jag har ju inte så mycket att välja på hehe) så känner jag av det och måste tvinga mig själv att i princip skita i det och få ett ig på den uppgiften.