Sådär, nu har det värsta deppandet gått över, så nu tänkte jag berätta lite om fredagen.
Jag var alltså på NØllegasque, finsittning med KTH. Och det var ju en upplevelse faktiskt. Hela den här nollningshysterin är nästan sektartad. Det är som en sekt. Väldigt märkligt för en oinvigd som undertecknad.
Kvällen började med att jag kom dit, först av alla som vanligt. Väntade väl kanske en kvart, sen kom alla i en enorm parad. Ungefär så. Sedan träffade jag min vän Robert, pratade lite med honom, hade lite småångest för att jag var en av mycket få som hade simpla jeans och gympadojor istället för kostymbyxor och lackskor. Men det var inte så farligt. Sen gick vi in, jag betalade mina 300 kr och gick sedan till baren och beställde en Smirnoff Ice.
”Mingla” var det ja. Mingla brukar för mig betyda ungefär ”stå i ett hörn, smutta på min dricka och se allmänt ensam ut, i hopp om att någon söt flicka ska förbarma sig”. Det brukar hon dock inte göra, inte heller idag. Alla kände någon, men ingen kände mig. Förutom Robert då, men han var festens centrum i egenskap av nollningsübermeister. Jag funderade flera gånger på att bara gå därifrån, ingen skulle väl märkt något ändå. Men så slog gnidigheten till, och jag tänkte på att jag åtminstone borde äta upp först eftersom jag ändå betalat dyra pengar.
Efter en olidligt lång tidsperiod så var det dags att äta. Vi gick in i matsalen, och jag försökte hitta någonstans att slå mig ned. Tro mig, det är inte så lätt att hitta när det är fri bordsplacering och man inte känner en käft. Det var mitt i letandet som det hände. En söt flicka log åt mig. ”Ett vänligt leende, alltid roligt” tänkte jag, men när jag satt mig så skulle hon förbi, och tittade på mig igen och log. ”Hmm” tänkte jag, ”det här verkar ju väldigt najs”. Då blev jag gladare igen. Så jag spenderade väl ungefär hela middagen med att med tio minuters intervaller titta åt hennes håll. Det är så typiskt mig. Usch. Men det visade sig att de jag satt med var väldigt trevliga. De bjöd mig på OP och smirnoff. Jag bjöd inte tillbaka, men hey. 😀
Så fortskred middagen. Längst fram stod talesmannen och ropade ”Mi mi mi!” när det var dags för spex eller sång eller annat. Och sedan kom FÖS (har ingen aning om vad det står för, men det var några slags nollningsledare) intågandes till munkmusik, som sedan förbyttes till YMCA och juckande i luften. Det var såklart underhållande, det säger jag inget om, men jag kan inte hjälpa att tycka att alltsammans egentligen är ett enda stort ”you had to be there”-skämt som ingen icke-KTHare fattar.
Förrätten bestod av skagenröra på en macka, det var rätt gott. Varmrätten bestod av kall kyckling och kalla rotfrukter. Det var också rätt gott (hey, vem har tid att vara kräsen när man är hungrig?). Och efterrätten bestod av cheesecake med… Jag tror det var björnbär. Det var också rätt gott. Rätt gott rakt igenom, men inte värt 300 pix.
Sen gick vi till baren, och jag hann inte stå särskilt länge förrän den söta flickan kom fram till mig. Hon sa att hon kände igen mig. Hon hade sett mig på facebook, och tydligen frågat Robert vem jag var. ”Awwwwright, giggity giggity” tänkte jag. Så vi pratade litegrann, hon hade också jobbat på Com Hem, men det var väl ungefär ett år efter jag slutade där. Efter ett tag skulle hon gå och dansa, och (jag säger det igen) eftersom mitt dansade mest ser ut som en mongolid apas så stod jag kvar och sippade på min smirre.
När hon kom tillbaka var det lögn i helvete. Lögn. I. Helvete. Det gick inte att få tillbaka någon kontakt. Hon pratade med överFÖSen och jag stod bakom och tittade i hennes nacke. Efter ett tag knackade jag på hennes rygg och undrade om hon ville hänga med ut och ta lite luft. Ett utmärkt tillfälle att få tillbaka hennes intresse. Åtminstone i en perfekt värld. ”Ja” svarade hon eftertänksamt men pratade vidare. Jag väntade en sisådär tio minuter, men inget hände. Sen gick de två och dansade igen. Hade jag haft en Sims-kristall ovanför mitt huvud hade man kunnat se den bli röd och en ledsen smiley uppenbara sig. Jag gick raka vägen till dansgolvet, tackade robert för en trevlig kväll, tryckte den söta flickan (Sofia heter hon tydligen btw) intill mig och sa att jag finns på facebook om det är något. Hur en nörd visar att han inte tar skit.
Undertecknad inspekterar sånghäftet grundligt.
