Terapibesök nummer fem, och nu börjar det ge en ganska olustig känsla i kroppen. En känsla av tvivel på huruvida det här kommer att fungera. Till en början var jag väldigt optimistisk, men nu vet jag inte längre.
Vi (dvs jag och min terapeut, inte jag och mina personligheter – så psyksjuk är jag inte) har kommit fram till att vi har två vägar att tackla det här på. Antingen försöker vi lösa min låga självkänsla. Eller så jobbar vi med den här sociala kräkfobin som hindrar mig från att äta mat bland folk.
Självkänslan har varit rutten sen mellanstadiet; resultatet av åratals hånskratt och försäkran om att allt jag sa och gjorde var dåligt. Den vidriga kräkfobin i sociala situationer har däremot ”bara” varit med mig i ett par år. Och… jag vet ärligt talat inte vilken väg jag borde gå.
Det är i samband med dejting och relationer som det är som värst. Någon supersocial partyprisse har jag aldrig varit, så det förväntar jag mig inte heller att bli. Men det är tråkigt att behöva känna att man inte är värd nånting på marknaden. Ni vet, den där marknaden folk beger sig till när det är dags att köpa ny partner. Min kräkfobi får mig nämligen att känna att ingen vill ha någon med den här typen av problem. Ingen vill ha någon som inte kan följa med ut och äta på restaurang. Ingen vill ha någon som tycker att det är jobbigt att resa utomlands pga rädsla att bli matförgiftad. Terapeuten höll med om att det var ganska rationella tankar, och sa att många förmodligen ryggar tillbaka för sådana problem. Måste väl erkänna att jag inte hade hoppats att han skulle bekräfta mina farhågor på den punkten. Så jag gick därifrån nästan ledsen.
Den grundläggande självbilden orsakar däremot mest problem när jag faktiskt är i ett förhållande, som nu senast med L. Två fantastiska månader – om jag nu får säga det själv – följt av en dålig helg, och BAM så var det slut. Förmodligen var det rätt beslut om hon nu kände att det inte fungerade, eftersom det garanterat skulle kommit fler helger där jag behövt extra mycket bekräftelse. Men… varför träffar jag aldrig någon tjej som kan ge det? Ge mig en partner som kramar om mig och säger nånting fint och poff så är de onda tankarna borta. Men på så sätt sprutar man väl bara vatten på lågorna istället för att ägna sig åt själva brandhärden.
Så… Det står mellan att arbeta på det som får mig att känna mig värdelös som potentiell partner, eller det som får mig att känna mig värdelös som partner. Hur jag än gör verkar det som att jag har lång väg kvar.
Jag försöker vara positiv. Jag vill inte fastna i negativ bitterhet igen. Men ibland är det lite knepigt, det här.
8 kommentarer
De finns en där ute för alla och när du minst anar de så stöter du på henne 🙂 Har läst din blogg ett tag nu och skulle vilja ge dig en kram och puss på pannan. De blir bättre! (från en som sov med en hink bredvid sängen i ett halvår ifall hon skulle må dåligt på natten..)
Tack, det värmer ett stackars fruset emohjärta! 🙂 Det är dock ofta sådär. Folk säger att jag verkar vara superbra och att de inte kan förstå hur jag kan vara singel. Det är nåt jag relativt ofta hör. Men DE är aldrig intresserade.
Jag skulle inte bli förvånad om kräkkänslorna har att göra med det andra problemet. Jag minns att när jag, som en ung man i mina bästa år, körde in i ett antal problem som nu i efterhand definitivt hade att göra med självkänsla och självförtroende, så yttrade sig de känslorna i illamående. Jag behövde hoppa av bussen på vägen till jobbet för att spy eftersom jag var rädd för att visa mig på kontoret den dagen.
Jag tror som sagt definitivt att det större problemet – det som är ett problem i alla delar av ditt liv – är det som behöver tacklas. Resten kommer lösas av sig självt när det är klart.
Exakt, jag tror det också. Det är en rädsla att göra bort sig (och jag har bundit att kräkas bland folk med att göra bort sig). Terapeuten däremot, var inte alls så sugen på att prata om självkänslan. Förmodligen för att det är mycket svårare och mer abstrakt att jobba med.
Jobba med självkänslan först! Det är nog därifrån kräkfobin kommer..
Du måste vara snäll mot dig själv och förstå att du visst är nått att ha, du måste sluta tänka på det negativa du tycker om dig själv, och förstå att du har många kvaliteter, hallå du ÄR ju smart, rolig, påhittig m.m.
Jag vill verkligen bara ge dej en stor kram!(Inte just nu dock eftersom det förmodligen skulle leda till att du blev fantastiskt förkyld) Jag kan nog inte förstå hur du mår eller hur det känns, men jag vet en hel del om att leva ihop med nån som har problem med självkänslan.. Nog därför jag jag får sån lust att bara krama om dej, för du påminner mej så mkt om honom, som han var när vi först blev ett par. Det går att ta sej igenom! Starkt av dej att du går och tar hjälp! Det borde du ge dej själv mer beröm för tycker jag! 🙂
Jag tror att självkänslan är grunden till problemet. Har själv liknande problem men i betydligt mindre omfattning än du själv. Får ibland kväljningar när jag äter, även ensam, och måste ha god tid på mig att äta för att det inte skall ske, samt tillgång till mycket vatten. Nu har det dock varit i schack ganska länge, men jag är övertygad om att mina egna problem har med självkänslan att göra. Och tänk på hur länge den varit dålig, men hur kort tid du gått i terapi. Ge det ett år.
Tycker det var lite fel bemötande av din terapeut… Nåväl, tror också självkänslan kan vara roten till det onda. Har jobbat med social fobi i flera år och är nästan i mål, men känns som det sista bara kommer lösas med just arbete med självkänslan. Det är ju därifrån alla nojiga tankar kom ifrån början.