Jag bara säger’t. Igår höll grannen under mig på med vad jag bara kan anta var nåt slags karaoke-race med fem andra personer. Jag tyckte det var sådär halvkul.
Om man ivrigt har följt min blogg den senaste, eh, dagen så vet man att jag var på mitt jobbs årliga sommarfest igår. Jag har gått varje år, men brukar inte stanna så länge. Jag tar två-tre Smirnoff Ice (som de enligt min chefs chef köper in enbart för mig – jag vet inte sanningshalten i det men väljer att känna mig smickrad) och socialiserar lite med kollegorna. Sen brukar det sluta med att jag går på toaletten för att sedan omärkligt pipa iväg hem utan att nån märker det. Anledningen är väl att jag tycker att det är så jobbigt att berätta att man ska hem. Inte för att jag har något slags Gud-komplex och tror att jag förstör allas kväll, men det brukar ändå bli ett gäng ”Neeeeeej inte ska du hem redan!”, ”Var inte så tråkig nu, Werner!” och ibland tillochmed lite fylle-fasthållningar och rivande och slitande. Då känner jag mig som en väldigt trist pensionär som ska vara i säng innan halv nio, och det är jobbigt.
Men! Igår var jag faktiskt där till de stängde. Riktigt trevligt. Här är några av kvällens highlights.
– Jag drack nog… Sex Smirnoff Ice á 4%. Jag vet inte om det är mycket eller lite. Känns inte som att jag har förmågan att bli sådär riktigt drängfull. Visserligen kanske det är svårt att bli det på nåt annat än starksprit; jag kommer fortfarande ihåg den där gången när jag drack lakritsshots på mitt förra jobb. Helvete vad det tog! Jag satt och pratade för mig själv på pendeln hem, och kvällen slutade med att jag kräktes i munnen och sluddrade nåt om att jag aldrig varit så full förut. Det finns på youtube!
– Jag och tre kollegor satt i ett hörn och diskuterade samlag. Det är spännande hur diskussionerna alltid ter sig åt den riktningen när jag är med. Jag berättade vissa saker jag inte ens skulle skriva på den här bloggen, och då är det illa.
– Hela TRE olika personer kom fram och berättade att de läser min blogg. Och att den är bra. Dock ingen av kvinnligt kön, och det är väl också lite det som är grejen. Jag har hört att bloggen har spridits lite på jobbet (och på min arbetsplats sitter det runt 400 pers), så nu vet jag ganska säkert att jag inte kommer att hitta kärleken på jobbet. Jag menar, come on. Min blogg är mycket, men inte en brudmagnet. Om man nu inte råkar tända på sjuk, självutlämnande humor förstås.
Men all in all en skoj kväll. Sen åkte jag hem och fylleåt den obligatoriska kebabtallriken. Och somnade som en stock. Och vaknade helt uttorkad. Och gick ner och handlade middag. Och åt middagen, vilken bestod av 14 skal tacos. Och fick helt sjukt mycket paltkoma. Och sov middag i någon timme. Och vaknade, kraftigt förvirrad. Och skrev detta.
Imorgon är det sommarfest på jobbet. Där kommer det att bjudas på Smirnoff Ice, den enda alkohol jag gillar (förutom nån obskyr cider möjligen). Så därför kommer jag att bli lite berusad. Det händer INTE ofta, men ett par gånger om året kan det vara skoj.
Så, på vilket sätt tror ni att jag kommer att göra bort mig?
A) Kissa ner mig på dansgolvet.
B) Ragla fram till chefen och säga: ”Aschå jag vill bara att du schka veta att du är tamejfan min BÄSCHTA vän!”
C) Börja gråta och klaga över min brist på sexliv inför alla kollegor.
D) Allt ovanstående.
Vi tar emot insatser fram till 12.00 i morgon.
Jaha, så har vi haft kvällens lilla roliga då. Jag råkade precis klippa mig själv i pungen. Bilder kommer.
…
…
… Skojar bara. Om det där med bilder alltså. Själva pungklippet var ack så verkligt. Vi får se om jag måste hämtas med ambulanshelikopter nu. Jag håller er uppdaterade.
Eller okej, kanske inte. Men jag har en bild som jag, helt själv, tog framför TVn. En bild föreställande en av ärkebiskoparna eller vad de nu är för något. Frågan är… Vad har han i tinningen? Är det en mikrofon? Är det en gigantisk vårta? Är det en kvarglömd hudfärgad hörlurskudde? Är det en rullad affisch, eller kanske pain riche eller Tarzans lian?
I morse var jag och tränade igen. Jag har ju som bekant vissa socialfobiska tendenser, och även om det är tusen gånger bättre än för några år sen, och blir bättre varje dag, så finns det till viss del kvar. Jag vill helst inte träna bland mycket folk; det allra bästa är att vara helt själv på gymmet.
Men idag märkte jag hur den delen i princip är borta, och är ersatt med en annan typ av ångest. Jag vågar inte ta i, eftersom jag av nån anledning tror att jag ska dö. Alltså, att jag ska ta i så hårt att jag spräcker ett blodkärl i hjärnan och tvärdör. Att jag ska ha ett medfött s k aneurysm, och dö knall fall mitt i bröstpressen. Idag blev jag helt snurrig efter några hårda set. Det knepiga är ju att man inte vet om det är ångest, naturlig trötthet eller om jag helt enkelt är en hårsmån från liemannen.
Undrar hur man blir av med detta. Det är ju inte direkt en logisk rädsla där en av tio gymmare drabbas. Snarare en på typ tio miljoner. Men det är klart som fanken att jag ska vara den personen!
Det verkar som att jag så sakteliga börjar acceptera mitt öde som forever alone* och crazy cat la… guy… dude… manboy. Idag satt jag nämligen på jobbet och kände en känsla som jag tidigare bara känt för flickvänner – en stark längtan! Jag längtade hem till Salahuddin.
Jag har ju alltid tyckt om den katten, men sen vi flyttade till Bromma har han blivit tio gånger keligare. Vi har återfunnit varann! Vi kanske borde förnya våra äktenskapslöften. Boka en resa till nån couples retreat. Lära oss att vindsurfa. Mata varandra med jordgubbar och vispgrädde bland andra medelålders par. Det blir vackert, det.
*Det här skriver jag med glimten i ögat, men det lär som vanligt misstolkas som rent gnäll. Men jag bjuder på det. I won’t change!
När jag älskar livet? Ja, det är nog när man ska ta ner en t-shirt från en galge, och liksom bara låter galgen hänga kvar medan man drar av tröjan. Då resulterar det i att man får ner t-shirten i handen, varpå galgen svänger tillbaka, ramlar ner, och träffar en rätt i huvudet.
Då älskar jag livet.
Idag, kära barn, har jag köpt en cykel. En DBS-nånting, norsk damcykel med tre växlar. Duger åt mig. 2999 kr fattigare blev jag i alla fall, så jag köpte alltså i princip en cykel istället för ett Playstation 4. Fattar ni vad vuxet?! Sen cyklade jag hem på åbäket också. Och det hela gick väl helt okej förutom att sadeln förmodligen är tillverkad av tyska sadomasochister, samt att jag helt hade glömt hur jobbigt det faktiskt är att cykla.
Däremot kom jag på varför jag slängde min gamla cykel för en sisådär tio år sen. Detta djävulska halsont när man cyklar. I synnerhet när det är lite småkallt ute, vilket det var idag. HERREGUD, det känns som att andas in kväve! Halsmandlarna fryser till minst 273 minusgrader. Jag undrar om det beror på att jag har nån form av astma (fattas bara i min färd mot att bli George Costanza till fysiken), lungcancer pga att jag hånglade med en rökare för fem år sen, eller att jag helt enkelt har väldigt väldigt VÄLDIGT dålig kondis.
En cykel har jag i alla fall köpt, så det så. Go me! För att fira att jag cyklat bort typ tre kalorier idag så låste jag in cykeln i det pansarrum som är föreningens cykelförråd, och gick sedan med darriga ben och köpte en chipspåse och en kebabtallrik. Magrutor är ändå överskattat.
Snillen spekulerar.
Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
