Warning: compact(): Undefined variable $loop in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/home.php on line 55

Okej, det är dags att trappa ner på godisätandet nu tror jag. Receptionen på mitt jobb har nämligen en skål med små karameller med reklampapper runt, som jag girigt plockat åt mig av varje gång jag gått förbi. Häromdagen gick jag fram och fick se att de var slut, och såg tydligen så besviken ut att receptionisten omedelbart gick och fyllde på. Sen har jag gått och nallat därifrån i stort sett varje gång.

Idag var första gången jag lät bli, och skulle precis gå på lunch när jag hörde receptionistens röst bakom mig:

”Ursäkta! Vill du inte ha…”

Jag stannade till, och skulle precis vända mig om när hon fortsatte.

”…ett tillfälligt passerkort?”

Hon pratade med nån annan. Jag hade bara utgått från att hon tänkte föreslå att jag skulle ta några karameller. Paranoian blir värre och värre.

beardtrimmer9000Igår köpte jag en ny skäggtrimmer. Man skulle kunna tro att det är ett namn jag själv kommit på i all min fantastiska fantasi, men det är det inte. Den HETER Beardtrimmer 9000 på riktigt!

Det låter typ som nån slags Sovjetisk cyborg med borrar till händer. Men det är det alltså inte. Däremot lär jag bli absolut coolast i Sverige, eftersom den nya trimmern har LASER. Ja, ni hörde rätt. DEN HAR LASERSIKTE!

Jag har aldrig tidigare ägt en skäggtrimmer med laser. Men nu vill jag aldrig mer gå tillbaka. Hur har jag klarat mig utan det? JAG HAR INTE LEVT!

När jag kom hem idag låg det här vykortet på dörrmattan.

beundrarbrevet

Det var väl gulligt? Nu ska jag googla grönkål för fulla muggar!

Jag gillade dessutom slutklämmen, där hon förklarar att hon har två barn i min ålder, för att försäkra mig om att det inte är fråga om ett ungt välsvarvat fan som vill binda sig. Hur som helst är jag mycket tacksam för omtanken, Stina! Mer sånt här! Ni där ute, hör ni det? Skicka mig mera brev och/eller mail!

fittarta
Fitt-tårta någon?

En kollega skickade en bild på en så kallad fitt-tårta. Ett begrepp jag inte riktigt känt till sen tidigare. Tårtan fanns tidigare på PimpMyTårta, nån slags tårt-tävling där man får rösta, men verkar nu ha blivit borttagen pga… ja, varför då? Vad säger feministerna om detta? Får inte kvinnans kön återspeglas på en tårta? Censur! Skandal!

Hur som helst så skulle jag väl påstå att jag är hyfsat haj på det här med kvinnlig anatomi, men vissa saker på tårtan känns främmande. Det blev lite spännande diskussioner på jobbet.

Jag: Alltså… Vad är det där som snurrar sig längst ner?
Kollega: Öh… Vadå?
Jag: Alltså under tårtan, inte på själva… ja.
Kollega: Jag vet faktiskt inte.
Kollega 2: Det ser ut att vara en likadan bredvid!
Jag: Meh, det där är ju en ros!
Kollega 2: Jag pratar fortfarande om det under tårtan.
Jag: Jaha.

Fitt-tårta alltså. Ja, varför inte? Sen kan jag inte hjälpa att fantisera över folks reaktioner om ett bageri bytte ut deras födelsedagstårta till en sådan, utan deras vetskap. Det hade varit roligt. Eller så är jag sinnessjuk. Kanske både och.

Nu har det gått lite framåt gällande flytten till mer centrala breddgrader.

  • Beställa en värdering av lägenheten. – Check!
  • Värderas till så mycket som jag hoppas på, eller mer. – Check!
  • Få lånelöfte hos banken. – Check!
  • Packa ner alla nördprylar, styla lägenheten och allt annat djävulskap.
  • Beställa fotografering och publicering på Hemnet.
  • Hitta en lägenhet jag gillar.
  • Inte bli överbjuden allt för mycket.

Lägenheten värderades till ungefär vad jag hoppades på, så jag verkar ha gjort en hyfsad vinst sen jag köpte den 2008. Förhoppningsvis kan jag då använda vinsten till kontantinsats för den nya lägenheten. Det känns dock ganska tungt att inte ha en enda bundsförvant när det gäller den här flytten. De flesta i min familj verkar vilja att allt ska vara som det alltid ha varit, och tror att jag kommer att bli skuldsatt över öronen om jag försöker mig på ett lite tyngre lån.

Micaela var åtminstone peppad, och någon att diskutera med. Jag skulle behöva ett bollplank liksom. Nu får man göra allting själv. Men det kanske är sånt jag behöver lära mig att klara av.

Jag läste om en flickvän som hade gett sin pojkvän ett GTA 5 Survival Pack, komplett med spelet, chips, dip, godis, dricka, allt. Av ren kärlek!

Vanligtvis kan jag ju åtminstone hantera min kärlekslängtan, men när jag ser sånt förvandlas jag till ett litet otryggt barn som bara vill ha det där NU.

gta-survival-pack

Idag såg jag The Dark Knight Rises (sista Batman-filmen alltså), typ ett år efter alla andra. Inte för att jag har nån koll på serietidningar, men ska verkligen Bane prata sådär fjolligt? Det lät som en gammal gubbe! Typ knarrig Sean Connery-brittiska. Dessutom är hans röst dubbelt så hög som alla andra röster i filmen.

Ett tag trodde jag att det hade blivit nåt fel på filmen, och att jag fått tag i en skämt-dubbad version.

Och vad jag tyckte om filmen? Godkänd. 23 tyfoner över Atlanten i betyg!

Jag var hos mormor igår. Hon letade igenom TV-tablån och läste upp vad som skulle visas.

Mormor: … Sen är det ”Det knullande paret”. Svensk kortfilm.
Jag: Oj, ja det låter ju spännande.
Mormor: Det låter intressant. Ja, de håller ju i alla fall på i en kvart, sen är det klart.
Jag: Hehe… heh.

kortbebisJag tror inte att det går en enda dag utan att jag tänker på det faktum att jag är kort. För det är jag. Ingen dvärg för all del, men ändå en ganska kort kille.

171 cm.

Det här är nog ännu en sak som jag borde gå i terapi för. Listan borde nog vara i ungefär samma längd som jultomtens checklista vid det här laget. Jag har såna enorma komplex över detta, och jag vet egentligen inte varför. Själv tycker jag folks längd spelar absolut NOLL roll, men ändå är det en känsla av… underlägsenhet. Jag är ganska säker på att min längd står för majoriteten – för att inte säga allt – av min låga självkänsla.

Det värsta är när man hamnar bakom en riktigt lång kille. Nån som är, liksom, 190 cm. Då står jag, tittandes på hans rygg, och känner mig så fullständigt som ett BARN! Jag är snart 27 år och känner mig som ett barn!

Jag tror att det är nån kvarleva från att vi var apor, där den störste hanen blev alfa-hane och de mindre hanarna fick nöja sig med smulorna som blev över. Det känns bra att jag fortfarande är i ap-stadiet mentalt! Men tyvärr är jag ju inte ensam om detta, eftersom många tjejer verkar se det hela på precis samma sätt. Jag kan nog inte räkna antalet gånger som jag blivit dissad pga att jag varit för kort i deras ögon. Det är 2013 och kvinnor kan utan tvekan ta hand om sig själva, men det verkar finnas en undermedveten längtan efter någon som kan beskydda dem. En alfahane, villig att spöa upp eventuella rivaler.

När jag var 18 år och arbetslös efter gymnasiet så var jag allmänt deprimerad, och gick hos en terapeut via Ungdomsmottagningen. Janne hette han, och var för övrigt grymt lik Rammsteins sångare Till Lindemann. Jag minns en av våra första sessioner, där jag skulle lista vad som gjorde mig deppig. Jag minns inte exakt vad jag sa, men min korta längd kom på tal, varpå Janne hajade till och frågade ”Vänta nu! Handlar det här om din längd?”

Jag sa nej, men såhär sju år senare har jag börjat att fundera. Tänk om det är så? Vad hade Janne sagt om jag svarat ja? Hur blir man av med en låg självkänsla som bara grundar sig i något så banalt som kroppslängd? Vad hade du sagt, Janne?


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27