Älskade internet, nu är du tillbaka! Lämna mig aldrig igen! Lova det! Okej? Jag ska bli en bättre människa för dig, jag lovar! Vi ska klara det här! Tillsammans!
Jag ber om förhand om ursäkt för detta inläggs grafiska natur.
Kollega 1: Vet ni vad ”musta” är?
Kollega 2: Näe?
Jag: …
Kollega 1: Det är när man vänder på en dam eller herre, så spottar man i anus och rör om det till ett brunt skum, och sedan suger man upp det.
Kollega 2: *förskräckt tystnad*
Jag: Såatteh… Någon som vill ha min chokladbit?
Nu är vi alltså uppe i fyra dagar, and counting, på mitt liv utan internet. Kvällarna spenderas med att se om gamla DVD-filmer, gråta i timtal, och skrubba min lekamen i duschen. I skrivande stund är den beräknade klartiden 22.00, uppdaterat från 14.00 idag. Jag bara vet att det inte kommer att vara löst då. De har sagt ömsom 14 ömsom 22 sedan i måndags.
Jag är för snäll också, det är mitt problem. Ringde till supporten och de sa väl basically som det var.
-Ja eh hej, Daniel heter jag. Tänkte kolla hur det går med mitt bredband?
-Jadu… Det blir inget surfande för din del. Kanske aldrig mer. Hör du det?! Det är slut på snusket! Fibern är avgrävd och vi pissar på dig och ditt surfbehov!
-Jaha, okej! Ursäkta att jag störde då. 🙁
Jag försökte Facebook-trolla folk igår. Ingen gick på det. Folk vet att ingen skulle vara dum nog att föda mina barn. 🙁
Fy fan! Nu har jag inte haft internettillgång på över två dagar. Abstinensen börjar nu visa sig rejält, och jag har börjat klä mig i djurhudar och göra gutturala läten. Dessutom har jag utvecklat en stark lust att börja kasta avföring på folk.
Igår var den beräknade klartiden 14.00. Sen blev det 22.00. Nu ringde jag Bredbandsbolagets support, och nu finns det inte ens någon beräknad klartid längre. Vi får se om jag överlever en bredbandslös kväll till.
När jag kom hem igår visade det sig att både mitt bredband och digital-TVn låg nere. Min felsökning:
- Starta om switchen.
- Få panik när det inte hjälper.
- Ringa Bredbandsbolaget.
- Få veta att fibern är avgrävd.
- Gråta.
- Slå sönder hela min lägenhet i vrede.
Okej, det där sista var inte sant. Men… vad gör man utan internet år 2013? Går ut och går? Upplever saker med sina sinnen, typ dofter och intryck? Nä. Jag gick och lade mig klockan halv nio på kvällen, som den pensionär jag är.
Just nu håller Sveriges kyrkoval på för fullt. Själv gick jag ur Svenska Kyrkan så fort jag fyllde 18, men ändå. Hur som helst: Är jag paranoid här, eller försöker min Mac att säga mig något?
Man borde kanske göra någon slags tragikomisk tv-serie baserat på mitt liv.
Jag satt och tittade på Breaking Bad, och fick plötsligt lust att skölja munnen med lite SB12. ”Det tar inte så lång tid” tänkte jag i min enfald, och pausade inte avsnittet. Istället fipplade jag med flaskan där i mörkret, och försökte trevandes att hitta öppningen på pipen. När jag trodde att jag hittat rätt tryckte jag ner munstycket, mot koppen.
Det var bara det att pipen var åt helt fel håll, så jag sprutade mig själv i ögat. Sen skrek jag ett par svärord. Sen sköljde jag ögat i några minuter.
Blir jag blind nu så måste jag stämma läkemedelsföretaget, eftersom det aldrig stod på förpackningen att man inte kan använda det i mörker.
… så fick jag det här mailet igår. Det är inte så många som skriver, men det gör ju ingenting när man får såna här godbitar!
Jamen oj så det värmer! Tack, goa direktörn! *bockar och bugar*
Och nu kan man ju argumentera att hon faktiskt skrev att min presentation var intressant, men ”du var ju inte det snyggaste jag sett i ett par skor”? VEM INLEDER SÅ PÅ EN DEJTINGSAJT?! Nu kanske det är sant, men… hur tänker man när man skriver så?
Det är mycket frestande att svara, men naaaaaaah. Jag tror att jag vill ha en tjej som tycker att jag är det snyggaste hon sett i ett par skor, faktiskt.
Och med ”pappa” menar jag alltså mig själv. Micaela hatade alltid att jag refererade till mig själv som ”pappa”. Nu när det är slut kan jag göra det precis hur mycket jag vill! Problemet är bara att… nu är det ju inte lika roligt. 😀
Jag har börjat titta runt på dejtingsajter igen. Tyvärr, får man väl säga. Jag borde inte göra det, men jag gör det ändå eftersom jag har så fruktansvärt tråkigt. Jag behöver sysselsätta mig själv om kvällarna. Och efter att ha surfat runt ett tag på såna ställen så blir jag alltid nedstämd, eftersom jag känner att jag inte har någonting att komma med. Ingenting som dessa skyltdockor till människor som är döda inombords vill ha, i alla fall.
Så därför tänkte jag skriva ett långt deprimerande inlägg om att jag är värdelös och oälskbar. ”Jag har ju ingenting att ge!” hade jag skrivit i det här inlägget, som nåt slags tragiskt stödord. Men sen plötsligt så tänkte jag: ”NEJ. Nej, Daniel.”
Så bestämde jag mig för att börja träna istället. Jag gick ner och köpte ett par träningsbyxor, och beställde en väska på nätet. ”Fuck heller, att det här ska bli en SÅDAN dag” tänkte jag, och lät det inte bli det.
(Den här låten får mig alltid att tänka på scenen i ”Girls”, när Hannah är nära att twittra deprimerande saker, men ändrar sig i sista sekund, för att fälla det klassiska ”all adventurous women do.”)
Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
