Warning: compact(): Undefined variable $loop in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/home.php on line 55

kortbebisJag tror inte att det går en enda dag utan att jag tänker på det faktum att jag är kort. För det är jag. Ingen dvärg för all del, men ändå en ganska kort kille.

171 cm.

Det här är nog ännu en sak som jag borde gå i terapi för. Listan borde nog vara i ungefär samma längd som jultomtens checklista vid det här laget. Jag har såna enorma komplex över detta, och jag vet egentligen inte varför. Själv tycker jag folks längd spelar absolut NOLL roll, men ändå är det en känsla av… underlägsenhet. Jag är ganska säker på att min längd står för majoriteten – för att inte säga allt – av min låga självkänsla.

Det värsta är när man hamnar bakom en riktigt lång kille. Nån som är, liksom, 190 cm. Då står jag, tittandes på hans rygg, och känner mig så fullständigt som ett BARN! Jag är snart 27 år och känner mig som ett barn!

Jag tror att det är nån kvarleva från att vi var apor, där den störste hanen blev alfa-hane och de mindre hanarna fick nöja sig med smulorna som blev över. Det känns bra att jag fortfarande är i ap-stadiet mentalt! Men tyvärr är jag ju inte ensam om detta, eftersom många tjejer verkar se det hela på precis samma sätt. Jag kan nog inte räkna antalet gånger som jag blivit dissad pga att jag varit för kort i deras ögon. Det är 2013 och kvinnor kan utan tvekan ta hand om sig själva, men det verkar finnas en undermedveten längtan efter någon som kan beskydda dem. En alfahane, villig att spöa upp eventuella rivaler.

När jag var 18 år och arbetslös efter gymnasiet så var jag allmänt deprimerad, och gick hos en terapeut via Ungdomsmottagningen. Janne hette han, och var för övrigt grymt lik Rammsteins sångare Till Lindemann. Jag minns en av våra första sessioner, där jag skulle lista vad som gjorde mig deppig. Jag minns inte exakt vad jag sa, men min korta längd kom på tal, varpå Janne hajade till och frågade ”Vänta nu! Handlar det här om din längd?”

Jag sa nej, men såhär sju år senare har jag börjat att fundera. Tänk om det är så? Vad hade Janne sagt om jag svarat ja? Hur blir man av med en låg självkänsla som bara grundar sig i något så banalt som kroppslängd? Vad hade du sagt, Janne?

Jag ber om förhand om ursäkt för detta inläggs grafiska natur.

Kollega 1: Vet ni vad ”musta” är?
Kollega 2: Näe?
Jag: …
Kollega 1: Det är när man vänder på en dam eller herre, så spottar man i anus och rör om det till ett brunt skum, och sedan suger man upp det.
Kollega 2: *förskräckt tystnad*
Jag: Såatteh… Någon som vill ha min chokladbit?

Nu är vi alltså uppe i fyra dagar, and counting, på mitt liv utan internet. Kvällarna spenderas med att se om gamla DVD-filmer, gråta i timtal, och skrubba min lekamen i duschen. I skrivande stund är den beräknade klartiden 22.00, uppdaterat från 14.00 idag. Jag bara vet att det inte kommer att vara löst då. De har sagt ömsom 14 ömsom 22 sedan i måndags.

Jag är för snäll också, det är mitt problem. Ringde till supporten och de sa väl basically som det var.

-Ja eh hej, Daniel heter jag. Tänkte kolla hur det går med mitt bredband?
-Jadu… Det blir inget surfande för din del. Kanske aldrig mer. Hör du det?! Det är slut på snusket! Fibern är avgrävd och vi pissar på dig och ditt surfbehov!
-Jaha, okej! Ursäkta att jag störde då. 🙁

Fy fan! Nu har jag inte haft internettillgång på över två dagar. Abstinensen börjar nu visa sig rejält, och jag har börjat klä mig i djurhudar och göra gutturala läten. Dessutom har jag utvecklat en stark lust att börja kasta avföring på folk.

Igår var den beräknade klartiden 14.00. Sen blev det 22.00. Nu ringde jag Bredbandsbolagets support, och nu finns det inte ens någon beräknad klartid längre. Vi får se om jag överlever en bredbandslös kväll till.

När jag kom hem igår visade det sig att både mitt bredband och digital-TVn låg nere. Min felsökning:

  1. Starta om switchen.
  2. Få panik när det inte hjälper.
  3. Ringa Bredbandsbolaget.
  4. Få veta att fibern är avgrävd.
  5. Gråta.
  6. Slå sönder hela min lägenhet i vrede.

Okej, det där sista var inte sant. Men… vad gör man utan internet år 2013? Går ut och går? Upplever saker med sina sinnen, typ dofter och intryck? Nä. Jag gick och lade mig klockan halv nio på kvällen, som den pensionär jag är.

sb12Man borde kanske göra någon slags tragikomisk tv-serie baserat på mitt liv.

Jag satt och tittade på Breaking Bad, och fick plötsligt lust att skölja munnen med lite SB12. ”Det tar inte så lång tid” tänkte jag i min enfald, och pausade inte avsnittet. Istället fipplade jag med flaskan där i mörkret, och försökte trevandes att hitta öppningen på pipen. När jag trodde att jag hittat rätt tryckte jag ner munstycket, mot koppen.

Det var bara det att pipen var åt helt fel håll, så jag sprutade mig själv i ögat. Sen skrek jag ett par svärord. Sen sköljde jag ögat i några minuter.

Blir jag blind nu så måste jag stämma läkemedelsföretaget, eftersom det aldrig stod på förpackningen att man inte kan använda det i mörker.

… så fick jag det här mailet igår. Det är inte så många som skriver, men det gör ju ingenting när man får såna här godbitar!

dejtingsajtdiss

Jamen oj så det värmer! Tack, goa direktörn! *bockar och bugar*

Och nu kan man ju argumentera att hon faktiskt skrev att min presentation var intressant, men ”du var ju inte det snyggaste jag sett i ett par skor”? VEM INLEDER SÅ PÅ EN DEJTINGSAJT?! Nu kanske det är sant, men… hur tänker man när man skriver så?

Det är mycket frestande att svara, men naaaaaaah. Jag tror att jag vill ha en tjej som tycker att jag är det snyggaste hon sett i ett par skor, faktiskt.


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27