Men hörni! Ni har väl läst min följetong som handlar om mitt kärleksliv genom åren?
Nu funderar jag på att slutföra år 2005 – även det ett år av besvikelser och skämskudde-genererande anekdoter. Tänkte bara berätta det, som en liten teaser sådär.
Jag och Micaela sitter i soffan. Hon pratar om något, och jag tittar på TV.
Micaela: Hm… Ska repa imorrn, måste åka 11.28.
Daniel: … *30 sekunder senare* … Va?
Micaela: Va?
Daniel: Jobba? Du sa nåt om att jobba? Du vill inte jobba?
Micaela: Haha, jag sa att jag ska åka 11.28!
Daniel: Jaha! 28… Det lät som ”jobba”. *återgår till TVn*
Jag är en underbar ung man.
Nu har er egen Daniel Werner skaffat sig Disqus kommentarssystem på bloggen. Jag har väntat ganska länge eftersom jag tyckt att det har sugit. Men nu tycker jag inte det längre.
Vad tycker ni? Bättre? Sämre? Pissröv?
Märklig situation på pendeln.
Jag skulle precis resa mig för att kliva av, men satt bredvid en typisk nonchalant kille runt 20 år. Vanligt folk reser sig ju om någon ska förbi, eller åtminstone vrider på benen så att det är fysiskt möjligt att komma ut (förutom om personen i fråga sover förstås). Det gjorde inte den här personen, utan jag fick ta ett jättekliv över hans båda ben samt väska som befann sig där jag skulle gå.
Resultatet blev att jag tittade så mycket på vart jag klev, att jag inte märkte vilka som befann sig i min närhet. En kvinna stod nämligen precis framför mig, i kön mot dörrarna. Så med mitt jättekliv knäade jag henne rätt i stjärten.
Hon sa ingenting, men jag kände liksom hur mitt knä sjönk in minst fem centimeter i hennes otränade bakdel.
Mycket, mycket obehagligt.
Jag har precis kommit hem från jobbet, och alldeles nyss utspelade sig en liten händelse som jag tänkte berätta om.
Till och från jobbet åker jag pendeltåg, ungefär en halvtimme enkel resa. Alltid med hörlurar i öronen. Så eventuella kärleksförklaringar från folk i närheten hör jag inte. När jag inte lyssnar på musik så lyssnar jag på podcasts, och idag var en typisk podcast-dag. Jag lyssnade på Jonas Gardells sommarprat från ett par veckor sen.
Han hade precis berättat att man inte ska vara rädd för vad folk ska tycka när det bröts för lite pausmusik. Och värt att nämna är att när det kommer till podcasts så är oftast ljudet minimalt. Vilket kräver att man höjer volymen till typ 95% av max.
Precis innan jag ska gå av pendeltåget, och står tillsammans med resten av en knäpptyst vagn sekunderna innan dörrarna öppnas. Då fullkomligt DUNDRAR Sean Banans ”Copacabanana” ur hörlurarna, varav jag kastar mig efter telefonen för att sänka. Absolut ingen ”jag skiter i vad folk tycker”-känsla i den här kroppen.
Gardell skulle ha skämts.
Okej, gissa när jag gick och lade mig igår! Gissa! GISSA!
22.00! Nej. 21.00! Nej. 20.00! Nej.
18 och fucking 30 gick Daniel Werner och lade sig. Det är TRE TIMMAR innan min 87-åriga mormor! Jag kom hem från jobbet vid 16-tiden, handlade kvickt, och gick sedan hem och åt några nävar Doritos och en chokladboll. Och efter det höll jag på att somna i soffan vid typ halv sex. Så jag gick helt enkelt och lade mig.
Ni bad om podcast, och se! Daniel Werner levererar! (Okej, ni bad inte om nånting, det var jag som HORIGT bad om bekräftelse på att ni vill höra på en, men ändå).
Här berättar jag bland annat om mitt stora MÖRKER i livet. Oroa er inte, jag mår bättre nu.
Herrrrrrrrrrrrregud vilken vision jag fick. Jag ska sommarprata! Alltså spela in någon form av podcast där jag berättar om det stora MÖRKRET i mitt liv. Inte ett öga kommer att vara torrt!
Kan det finnas något intresse av detta? Säg tuppenja i så fall!
Här kommer denna aftons Carl Bildt-triva, som hädanefter kommer bli ett stående inslag på bloggen! (… Okej, jag skämtar.)
Det roliga är i alla fall att Carl Bildt har bloggat sedan 2005, och alla hans inlägg hamnar fortfarande under kategorin ”uncategorized”. HA! Kul va? Nu skrattar vi åt Carl Bildt, allihopa. Skratta! Nu pekar vi på honom! Nu petar vi på honom med en pinne!
Haha, vilka saker man minns ibland.
Jag har ju som bekant viss kräkfobi, som förvisso har blivit mycket bättre det senaste året, men ändå ganska påtagligt i vissa situationer. Häromdagen kom jag att tänka på vad som möjligen kan ha orsakat det hela. Det sägs ju att det är ett trauma i barndomen, såatteh…
Det var när jag var en sisådär 7-8 år, och gick på Konsum med pappa. Ni förstår, barn, när Daniel var liten så hette Coop istället Konsum. På Konsum sålde de bland annat ett märke som hette Blåvitt; som var det absolut lågprisigaste av lågpris. Åt man en vara märkt Blåvitt så dog man 80% av gångerna.
Eh, ja, hursomhelst. Pappa bodde på söder (i Stockholm, alltså), och vi skulle väl handla nån sorts mat innan hemgång och slötittande på tv. Och det var precis vid kassan som det hände. Jag spydde på golvet precis vid gången där folk skulle betala. Vet inte riktigt varför, jag var såvitt jag vet inte sjuk innan, och jag var det definitivt inte efteråt.
Pappa sa åt mig att gå och ställa mig i slussen mellan de automatiska dörrarna, så där stod jag medan han fick torka upp allting. Skammen. SKAMMEN! Det hela blev inte direkt bättre av att pappa var lite småirriterad när han kom tillbaka; de hade tydligen trott att det var han som hade spytt.
Trauma. Stort trauma. Tror jag i alla fall.
Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
