Nu på vägen hem från jobbet kom jag ännu ett steg närmare vad som i slutändan kommer att leda till att jag blir inspärrad nånstans.
Jag satt på pendeln mot hemmet, bredvid en tant. Jag hatar att sitta ytterst, för då kan man ge sig satan på att personen bredvid kommer att vilja gå förbi när hen ska gå av, lagom till jag slumrat till (jag lyckas aldrig åka hela sträckan utan att somna). Jag minns att jag tänkte ”undrar när tanten ska av” innan det svartnade. Snart halvsov jag, till ljudet av min shufflade spellista på Spotify.
Tio minuter senare väcks jag väldigt bryskt, av att en skallig man i 35-årsåldern knuffar till min axel. Jävligt hårt. Jag tittar på honom, och sedan på tanten som nu står upp och signalerar att hon ska av. Det känns som att resten av vagnen också tittar på mig, precis som att hela tåget har fått vänta i 45 minuter på att jag ska vakna. Tanten i fråga kunde tydligen inte själv peta på mig (kanske av rädsla för att bli hedersmördad).
Eftersom jag var trött, hungrig, och fortfarande befann mig i hypnopompi (de sekunder där man precis har vaknat och inte riktigt förstår vad som händer), så blev jag ilsken. Jag tittade på den skalliga mannen och semiskrek ”Jääävlar vad du tog i”. Han tittade bara tillbaka med ett leende som kunde kategoriseras någonstans mellan nervositet och hånfullhet. Sen fnyste jag, flyttade in, och stirrade ut genom fönstret resten av resan. Allt medan jag fantiserade om att sätta en tomahawk i huvudet på flintisen.
Ibland funderar jag på om jag bara inte borde bli galen fullt ut. Jag menar, visst, jag skulle förmodligen spendera stora delar av mitt liv på psyket, men jag skulle åtminstone vara sann mot mig själv. Jag skulle känna att jag vore min egen lyckas smed, som gör vad jag vill. Jag vrålar och är konstig mot vem jag vill, minsann! Det kanske vore bättre än att känna hur hela världen kör över en medan man bara knyter näven i ena byxfickan. För det slutar alltid i självhat för min del.
Finns det någon mer som känner så ibland, eller ska jag ange mig själv i förebyggande syfte?
Jag har blivit så fruktansvärt fumlig. Börjar ana att det är MS eller nån annan degenerativ nervsjukdom, det brukar ju ofta börja med sånt. Men… strunt i det nu!
