Min katt Salahuddin är besviken. Missnöjd. Han tycker att detta är otroligt illa skött. Fullständigt oacceptabelt.
Min katt Salahuddin är besviken. Missnöjd. Han tycker att detta är otroligt illa skött. Fullständigt oacceptabelt.
… kan inte jag få leva ett liv där jag hittar fjärrkontrollen efter att ha satt mig i soffan?
Nu känner jag att jag måste skriva av mig om en sak. Ännu ett vykort från människans utsatthet. Det är det här med toalettpapper.
På mitt jobb har vi en hållare med ett gäng toarullar inuti, så om man tar slut på en rulle faller nästa ner och tar dess plats (revolverprincipen, vilket det förvisso inte alls är men som jag ändå skriver i brist på bättre). Problemet med den här lösningen är att man måste ta i ganska hårt för att rullen ska göra det den är ämnad för – rulla. Och eftersom pappret trots allt är gjort av papper så har det väldigt lätt för att släppa.
Detta är ett ENORMT problem för mig, och det är det som leder till den situation som inträffar så ofta.
Man har varit på toaletten, och ska ta en bit papper. Men pappret går av innan man fått mer än ett ark. Ett ark går inte att torka sig med, det är för lite. DEN KÄNSLAN. Den prekära situationen; en blandning av irritation och skam. Då tar jag alltid arket och kastar direkt i toaletten, utan mellanlandning mot min kropp. Och jag vet inte varför detta får mig så full i skratt. Jag får en känsla av att jag bara matar toaletten med papper.
Är det någon som förstår mig eller svamlar jag bara?
Rickard Sjöberg: Den här veckan har vi även haft vinster i Ystad och Huddinge.
Jag: Huddinge?!
Rickard Sjöberg: Grattis säger vi till er!
Jag: Äsch, det var säkert inte mitt postnummer ändå.
Rickard Sjöberg: …
Jag: *ser mitt exakta postnummer på skärmen*
Rickard Sjöberg: 😉
Jag: FFFFFFFFFFFFFFUUUUUUUUUUUUUUUUUU…
Jag ska försöka SKRIVA lite mer på den här bloggen. På sistone har jag funnit Twitter och undermedvetet har således bloggen förvandlats till nåt slags simpelt postande av bilder eller klipp. INTE okej.
Nånting jag däremot ska göra i klippväg är att filma Matlagning med Daniel, del… vad blir det nu… sex? Ja, sex blir det (som flickan inte sa). Jag kan avslöja att det kommer att handla om japansk snabbmat som jag köpt på nätet. Det kommer att bli fullständigt awesome. Dessutom fick jag ett bra tips från en kollega: att göra hemmagjord pizza! Det finns liksom oändliga möjligheter att misslyckas! Underbart!
Problemet med allt det här är bara att jag är så fruktansvärt trött. Sådär abnormt trött. Jag minns inte exakt när det började, men det har varit så i säkert 1½ år nu. Och ”äh, lite trötthet har väl alla människor” tänker ni säkert. Ja, absolut. Men det här är inte trötthet; detta är en Muterad Supertrötthet, smidd i Domedagsklyftans eldar! Från dess att jag vaknar klockan 7, tills ungefär 20-tiden på kvällen, fullkomligt SVIDER det i ögonen av trötthet. Och huvudet bara snurrar. Och det är svårt att fokusera blicken. Och jag känner mig slö och tänker långsamt. Det är som att vara bakfull. Som att man inte sovit på typ en vecka. Då vet man att det inte är normalt.
Vad kan då detta bero på?
Så som ni förstår är det ganska knepigt att ta sig tid att spela in ett avsnitt, klippa allting, ladda upp det på youtube, och skriva ett sånt här inlägg, när man mår som en zombie. Nåja. Mer matlagning ska det bli inom kort. Det kommer bara ta lite längre tid.
Den som kan komma på vad jag lider av vinner ett fint pris. Kanske ett porträtt av mig. Kanske någon form av erotisk upplevelse. Kanske ett skohorn.
Med tanke på mitt nyårslöfte om att bli mer positiv…
Nu tänkte jag göra nånting så ovanligt som att blogga lite halvfeministiskt. För det är faktiskt så; trots att jag har väldigt svårt för den här extremfeministiska ”hej vi hånskrattar åt via kränkta män och beter oss som douches”-kulturen som blossat upp, så finns det en hel del saker även jag reagerar på. Just nu finns det tre reklamer som jag kräks i munnen av att se.
3. Vera och John
Det är alltid spännande med reklamer som är gjorda av amatörer. Sådär så man inte riktigt fattar om det är meningen att allt ska vara en parodi eller inte. Jag får i alla fall enorma fet-men-rik-medelålders-gubbe-och-ung-blåst-lyxhustru-vibbar.
2. Kellogs Special K
Kvinnor väger sig offentligt, nojar över sina kroppar, och inser att Kellogs Special K är vägen till lycka. Män existerar inte i reklamen, eftersom alla vet att vår självkänsla alltid är på topp.
(Det fanns tyvärr inget klipp i bra kvalitet. Kellogs har väl insett sitt misstag och försöker röja alla spår.)
1. Zalando
Jag vet knappt var jag ska börja. Hela reklamen spelar på stereotypa könsroller där kvinnan handlar upp mannens pengar. Kvinnan är nån sorts utomjording som totalt fångats av alla dessa skoinköp, och mannen är en toffel som bara låter det fortgå.
Fråga nummer ett: Vad heter egentligen Farmen-Gutta i efternamn? Andersson eller Johansson? Aftonbladet verkar inte veta.
’
Fråga nummer två: Varför bryr jag mig om vad Farmen-Gutta heter i efternamn?
Fråga nummer tre: Varför kollar jag upp det hela och tar en skärmdump från en Aftonbladet-artikel från 2002?
Fråga nummer fyra: Varför i HELA FRIDEN bloggar jag ens om detta?
Fan.
Idag har jag huvudvärk, är illamående och dessutom täppt i ena näsborren. Jag gjorde en snabb sökning på det här nya ”internät” som har kommit, och se! Det kan faktiskt vara Lupus! Om det inte är havandeskapsförgiftning, rabies eller könsherpes förstås.