Jag slutade blogga eftersom jag tyckte att jag inte hade något särskilt att skriva om; att det inte hände något i mitt liv. Men nu när jag har börjat så smått igen så inser jag ju att det faktiskt gör det. Om än väldigt triviala saker.
Jag har beställt Star Wars-leksaker. En hel hop. Nej, inte för att leka med och skrika ”TYST!!!” om någon försöker närma sig. Och nej, inte för att sitta hemma i ett hörn och smeka dem med ett sinnessjukt leende på läpparna. Utan för att sälja vidare. Mitt hopp är nämligen att tjäna en liten hacka på att sälja amerikanska Star Wars-saker i Sverige.
Så som den gentleman jag är skickade jag Dorthe för att hämta mina paket. De hade hamnat på Det Gudsförgätna Företagscenter of Doom (skall läsas som av Vincent Price med åska i bakgrunden). Jag hatar när saker skickas dit. Till det vanliga stället är det några hundra meter. Till företagscenter är det TRETTIO MIL I SNÖSTORM OCH HAGEL. Åtminstone typ två kilometer, utan storm och hagel, men väl med en hel del snö. ”Är de stora tror du?” frågade hon, och syftade på paketen i fråga, varpå jag svarade ”Inte jättesmå men troligen inte så stora”.
… Rrrrright. Efter en stund ringde hon, meddelade att paketen inte är jättesmå utan istället extremt jäkla stora, och att hon är helt slut. Jag kom och mötte henne, och konstaterade även jag att det var två enorma kartonger. Hon måste ha kommit så pass långt som hon gjorde genom ett gudomligt ingripande eller väldigt mycket viljestyrka. Som om inte detta var nog så fick jag veta att det fanns ett till paket på posten, varpå jag bestämde mig för att gå och hämta det och gå tillbaka medan hon väntade. Jag kände mig som en enda stor istapp där jag vadade fram, och fyllde mina stackars tygdojor med snö.
Väl framme på posten. ”Jaha, det är du som skickade din flickvän? Det var tungt det där. Du får köpa blommor till ’na, hähä!” sa tanten, och jag försökte le med hackande tänder. Hon plockade fram det sista paketet, om möjligt ÄNNU större, och sa att det kostade 319 kr. Tullen. Tull-fucking-en. Den endaste gång jag låter bli att ta med plånboken är den endaste gång jag får tullavgift. Jag funderade en stund. Mörda tanten och resten av postkontoret, kapa en sån där liten högerstyrd postbil, och emigrera till Finland? Nej, inte på en fredag. Jag drog Dorthe-kortet, så hon fick traska tillbaka och betala. Under tiden började jag så sakteliga att transportera de nu TRE enorma paketen mot hemmet. Det var så sinnessjukt tungt att jag omöjligen kunde lyfta allt på en gång, utan jag travade paketen på varandra och tryckte dem framåt med fötterna. De gled rätt fint på det ganska hala snöslasket, och jag kom nog en sisådär 200 meter innan Dorthe var ikapp.
Vid det här laget var bådas armar fullständigt avdomnade av kylan och paketens vikt, mina ben värkte, våra magar skrek efter vad som helst med näring i, min penis var slak och Dorthes vänstra ögonbryn var en halv centimeter förhöjt. Vi bar hem paketen i etapper om några meter, och lovade varann att aldrig någonsin hämta något i Det Gudsförgätna Företagscenter of Doom igen. Efter någon timmes tortyr var vi innanför dörren. Vi hade klarat det.
Dessvärre kom inte bragden helt utan förluster. Mina armar skadades allvarligt av ovanstående prövningar, och gick tyvärr inte att rädda. De avled på köksbordet senare på kvällen. Jag har känt mina armar så länge jag kan minnas, och jag kommer att sakna dem. Särskilt höger.
2 kommentarer
Det här är ju ganska galet. Ibland undrar jag om Dorthe är lite selektiv med vad hon berättar för mig.. 😉
Jag förlåter dig för att du är så underhållande. ^^
Haha ja, hon var inte glad efter allt det där bärandet, så hon försökte förmodligen att förtränga det så snart som möjligt. 😉