Under 2005 bloggade jag på Livejournal; nån sorts bloggportal-föregångare som det såvitt jag vet har gått åt pipan för sen dess. Det här var när jag precis hade blivit dumpad av min första flickvän Clarissa, och jag var totalt patetisk. ”Vadå, du är väl fortfarande patetisk?” tänker ni. Det kan förstås äga sin riktighet, men tro mig – det har varit sju resor värre. Jag läste igenom lite, och det var så att skämskudden åkte upp både en och tjugoen gånger.
Det var ett enormt velande fram och tillbaka, både från min och hennes sida, om hur vi skulle ha det. Skulle vi vara tillsammans eller inte? Skulle hon hänga med sin korpulente snubbe i England eller hänga med sin underviktige snubbe i Sverige (dvs mig)? Till slut, efter typ ett år, bestämde hon väl sig för det förstnämnda, och så var sagan om oss slut.
Till följd av att det verkligen var finito på riktigt bestämde jag mig för att göra en offentlig gest för att sätta punkt och gå vidare. Det var väl egentligen jävligt larvigt, och dessutom olagligt (nu när det är preskriberat kan jag skriva öppet om detta utan att vara orolig för tortyr och fängelse), men jag hade köpt två Bärry-yoghurtar. Finns Bärry ens kvar? Det var en sån där hyfsat stor bägare med lite sylt längst ner, som man kunde röra runt i och blanda det hela. Jag hade fått i uppdrag att köpa yoghurt till lunch inför hennes nästa besök, vilket nu alltså inte blev av. Så den offentliga gesten var att jag tog de där Bärry-bägarna, mitt i natten, och kastade ut dem från balkongen så de exploderade över en närliggande gräsmatta. Sen gick jag in och kände mig otroligt förlöst.
Jag bloggade om det lilla illdådet, och inom 24 timmar hade jag fått en anonym kommentar. ”Här är en liten bild på dramat”, och så en egenfotad bild på yoghurt-liken som låg på marken. Jag tyckte att det var märkligt och lite obehagligt, men tänkte inte så mycket mer på det. Men då började en serie stalking som pågick i flera månader. Det blev allt otrevligare och otrevligare kommentarer. Hela tiden med detaljer som bara fanns med för att jag skulle veta att han/hon/de visste var jag bodde.
Du skulle nog få fler ragg om du inte hade en sån misslyckad frisyr, och om du inte var lönnfet.
och
De där ankorna på din lägenhetsdörr är lite osexiga. Jag tror inte att du får napp lika lätt om du bjuder hem en brud och hon ser dem.
och
Sen skulle det faktiskt vara bra om du hittade nån sysselsättning också, typ jobb eller plugga nånting. Känns det inte lite jobbigt i längden att bo i din morsas lägenhet och på hennes pengar? Det finns en fin arbetsförmedling där i Huddinge centrum som du borde kolla in.
PS. Käka inte på Grekiska Kolgrillen så ofta. Det är dyrt och man blir bara fet. Det är inte så svårt att laga mat hemma.
På grund av det här började jag skriva i en privat dagbok på Helgon.se istället, men blev förföljd även där. Det började komma hem brev i brevlådan, med ungefär samma innehåll. Nån gång knackade det på dörren mitt i natten, och när jag gick ut var det ingen där. Jag är sällan rädd, men det där var obehagligt på riktigt. Så jag skrev ett foruminlägg, där jag sa att jag överväger att polisanmäla. Det verkade ta skruv, för strax kom det ett litet mail från en medlem, där han förklarade att det var han och hans tjejkompis – jag hade alltså TVÅ anonyma stalkers – som var de skyldiga. Han bad om ursäkt och lovade att lämna mig ifred, och det gjorde de.
Ska jag vara ärlig så kommer jag inte ens ihåg hans ansikte idag. Jag kan mycket väl ha pratat med honom sen dess. Vi kanske är bästisar. Vi kanske ska åka på kryssning tillsammans. Jag vet inte.
