Teater, del 1.

Som sagt… Det här är nog det jobbigaste jag nånsin gjort. Det visade sig vara allt jag är rädd för på samma gång. Improvisation, stå i centrum… Det var hemskt. Jag ska berätta.

Jag kom dit, en halvtimme för tidigt i sedvanlig ordning. Först satt jag på toaletten ett bra tag, i rent förebyggande syfte, eftersom jag var rädd att råka bajsa på mig av nervositet. Det var troligen ingen information ni ville ha, men nu fick ni den ändå så le och se glada ut.

Kort innan lektionen började träffade jag en kille i min ålder som jag pratade lite med, och det kändes skönt att åtminstone träffa nån man kunde snacka lite med. Det hann dock inte bli så mycket pratande, eftersom det kort därpå var dags att gå in i salen. En efter en kom de framtida teaterexperterna in. Till slut blev vi 11 personer totalt, plus lärarinnan. Hon var en kvinna i ca 60-årsåldern, med håret i en stram knut, och med en synlig valk på magen som hängde ut över skärpet. Hon hade inget emot att prata om sin pjäs hon satt upp, detta märkte vi ganska snabbt, och jag upplevde henne som ganska excentrisk. Ett typiskt fall av Börje Ahlstedt-syndromet, där man oavsett storlek på sin pjäs omedelbart förvandlas till en superstjärna. Nåväl, hon var åtminstone bättre än dramaläraren i Varan-TV, även om det var ungefär samma stuk på hennes övningar.

Vi fick göra lite olika saker. Först fick vi stå i en ring, och sedan skulle var och en gå in och göra något utan att prata. Charader ungefär. Jag spelade fiol. Några skrattade.

Efter det fick vi arbeta två och två. Person nummer ett skulle göra mer charader, och person nummer två skulle då fråga vad person nummer ett gjorde. Person nummer ett skulle då säga nånting helt annat, varpå person nummer två skulle göra det person nummer ett sa. Extremt svårt att komma på bra saker.

Sen delades vi upp i två grupper. Man skulle mötas två och två, och improvisera ihop varsin anledning till att man mötes. Jag var Brat-Daniel påväg till Stureplan. Alla skrattade. Det var bra.

I övrigt var det ganska mycket roligt folk där. Man kände nästan omedelbart att man fick en jäkla samhörighet med resten av gruppen. En del söta töser fanns det även där, vilket var kul för lille jag. Något raggande kommer det nog inte bli tal om dock; jag kommer vara på tok för fokuserad på att bearbeta min egen nervositet.

Låter det kul? Jodå, det var det. Men så fruktansvärt läskigt. Vi snackar ångest. Jag funderade på att smita under kisspausen efter halva tiden, men gjorde det inte. Jag kan inte ge upp direkt. Jag ska fortsätta. Jag måste utmana mig själv här. Jag måste möta den här rädslan, och klara det.