Vad som egentligen hände i Sydafrika

Usch, med den där titeln låter det ju som att jag blev våldtagen av ett gäng rövare, eller något i den stilen. Riktigt så illa var det väl inte, men nästan.

Igår låg jag i sängen och tänkte på sånt där som man bara börjar tänka på när man ska försöka sova men det inte riktigt går. Och då kom jag på att jag inte har skrivit nånting om hur ångesten, kräkfobin och allt det där startade. Jag vet inte varför det har blivit så, jag är ju inte sen att lämna ut generande information om mig själv annars. Jag kanske ville förtränga alltihop. Nåväl.

Jag har alltid varit lite smårädd för att kräkas, och se andra göra det. Det följer med ända från barnsben tror jag; mamma är likadan. Så till följd av detta har jag inte kräkts så mycket, förutom Dublinresan så har jag nog inte spytt på… 15 år? Jag hade dock inga riktiga problem med rädslan förrän när jag skulle åka till Sydafrika, för ungefär ett och ett halvt år sen.

I November 2010 åkte nämligen jag och min morbror för att hälsa på min mamma där hon för tillfället bor, i just Sydafrika. För er oinvigda i min ego-krets så bor alltså min mamma där eftersom hennes mans jobb kräver det, och de kommer att flytta hem om ungefär ett år. Det skulle bli himla spännande; det längsta jag rest tidigare var till Thailand. Det här var nån gång runt år 2000, och jag var mer intresserad av att köpa billiga piratkopior på tv-spel än att besöka tempel och sevärdheter och annat vuxet. Så, andra dagen megashoppade jag upp alla mina pengar, och sen låg jag mest på hotellrummet och ägnade mig åt mental onani medan jag tittade på spelens omslag.

Men, nog om Thailand. Jag åkte till Sydafrika, och detta via ett flygbolag som jag inte är helt nöjd med valet av. SAS? Nej. Lufthansa? Åh nej. Ryanair då?! Pah, I wish! ”Nämen vi tar Ethiopian Airlines vettja, de är säkert bra!” Jag förväntade mig ungefär att åka i ett skakigt propellerplan, eskorterad av gamla ryska MIGs för att inte bli beskjuten av kongolesiska luftvärnskanoner.

… Och det var tamejfan inte långt därifrån. Vi åkte i ett skakigt Boeing 737, vilket är ett ganska litet plan med bara sex säten i rad – det är inte kul att åka i ett sånt plan i 14 timmar. Inte kul någonstans. Så när jag kom fram hos mamma, efter att ha varit med om enorm turbulens och sett en 15-åring på andra sidan gången spy i en påse, så var jag ganska skärrad redan där. Och det satte väl tonen för hela resan. Jag kände mig stressad och kunde knappt få i mig nån mat, övertygad om att varenda liten club sandwich skulle göra mig matförgiftad. Jag pratade med Dorthe, som var min flickvän på den tiden, på MSN, och tårarna rann av hemlängtan redan första kvällen. Det var väl inte det att jag var ledsen, men allt kändes så konstigt. Vips hade jag förvandlats till världens känsligaste person.

Men det var inte förrän hemresan som det slog bakut på riktigt. De två veckor jag varit borta hade långsamt brutit ner det stackars psyke jag än gång hade haft, och nu fanns det bara spillror kvar. Men sätta mig på Ethiopian Airlines sunkiga 737, och åka hem, det var jag tvungen att göra om jag nu inte ville stanna i Sydafrika och försörja mig med att spela näsflöjt på nån pub. Inte så lockande, så jag klev på och påbörjade färden hem. Sargad av näringsbrist och ångest satt jag och bara önskade att det skulle vara över, medan planet förvandlade timmarna till vad som kändes som veckor.

Efter några timmars flygning mellanladnade vi i Addis Abeba, Etiopiens huvudstad. Vi lämnade aldrig flygplatsen, men maken till vidrigt ställe får man leta efter. Där fanns folk av alla möjliga nationaliteter, men den gemensamma nämnaren var att alla såg ut som smutsiga skurkar. Det kändes som att jag var på krogen i stjärnornas krig, på ett dåligt sätt. Det värsta packet från universums alla hörn hade samlats på ett och samma ställe, där de nu ölade och skrek. Själv låg jag på det kalla stengolvet i flygplatshallen och kände att mina dagar i stort sett var räknade. Jag skulle avlida där och då, och sedan skändas av afrikanska likplundrare.

Men  så blev det inte. Efter fyra timmars väntetid på stengolvet, följt av ytterligare tio timmars flyg där jag knappt var vid medvetande, så var jag hemma. Jag hade vid det här laget inte varit på toaletten på säkert ett dygn, och druckit ett halvt glas fanta på ungefär lika lång tid. Eftersom jag förmodligen var den som mådde sämst på hela Arlanda så var det såklart mina väskor som kom upp sist på rullbandet. Det är en sån där sak som alltid verkar stämma. När jag äntligen fått mina grejer så flydde jag mot hemmet per taxi där jag återupptog det jag sysslat med den senaste tiden – att försöka att inte kräkas, gråta eller flippa ur och börja vråla.

Det kändes som att jag hade varit förlorad i en annan värld i flera år. Jag öppnade ytterdörren, kramades med Dorthe som väntade där hemma, och konstaterade att jag klarat det.

På måndagen efter hemkomsten kunde jag inte förmå mig att gå till jobbet. Det gick inte. Jag stod med ytterkläderna på, famlade vid dörrhandtaget, och kände att det helt enkelt inte gick. Jag sjukskrev mig och skyllde på magproblem. Visserligen hade jag magproblem, men det var ju ångesten som var det primära hindret. Efter att ha varit hos min läkare fick jag en remiss till psykvården, en månads sjukskrivning, och ett gäng lyckopiller som, såhär med facit i hand, inte hjälpte ett enda dugg, men däremot förvandlade min penis till något som var lika sexuellt användbart som ett bokstöd. Tillfälligt alltså. Min penis är nu i fullt funktionsdugligt tillstånd sen jag slutade, om någon läsare skulle känna sig orolig.

Så började resan tillbaka till något slags psykiskt välmående. Jämför man med strokepatienter och de som varit med om riktiga trauman, så är ju inte mina problem ett dugg hemska. Men det har varit jobbigt ändå. Idag, efter att i princip ha haft någon form av ångest varenda dag i ett års tid, skulle jag vilja påstå att jag mår ganska bra. Till slut.