Går omkring här hemma. Undrar var Salahuddin tagit vägen. Tittar i sovrummet. Nope, ingen Salahudd där. Under soffan? Icke.
Går in i badrummet och ser den uppgivne och medelålders Salahuddin liggandes rakt uppochner på min badrumsmatta, i hopp om att få vara ifred.
Tji fick han.
I morse när jag skulle äta frukost tog jag fram brödet, osten, och… Var hade smöret tagit vägen? Jag tittade i kylen och runt omkring. Både högt och lågt. Sen fick jag instinktivt en tanke om var jag hade lagt det, och det visade sig vara rätt.
Det visade sig att jag hade ställt in smöret i brödboxen, och den har nog stått där ett par dagar. Fråga mig inte vad jag hade tänkt på när jag ställde in den där. Hur som helst; jag vet inte om det var smart, men jag smörade glatt på brödet och åt det trots dess tvivelaktiga förvaring… Får se om jag får Lupus nu. Jag skulle säga att det är 50/50.
En äldre herre, ca 70 år, står före mig i kön. I handen har han ett pantkvitto på några kronor, men han har inte köpt något annat i affären. Han lämnar fram kvittot till kassörskan, och hon säger skämtsamt: ”Jaså, du bara kommer och hämtar pengar från oss, du?”
Då kan man riktigt se hur förlägen herren blir. ”Men… jag är inte… här så ofta… ju…” mumlar han fram, och tittar ner i marken. ”Skojade bara” säger kassörskan, men det är redan för sent. Den äldre mannen går skamset därifrån. ”Vill du ha kvitto?” ropar hon efter honom. Han svarar inte.
Nu kan jag nästan sätta mitt huvud på att gubben aldrig mer kommer att panta burkar. Han blev ju nästan polisanmäld för olaga pantuthämtande. Inte visste han att det var straffbart. Han menade ju bara väl. Nu kommer han gå hem till sig, se på Jeopardy, dricka sitt kvällste… men aldrig bli riktigt glad igen.
Idag tänkte jag gå på en offentlig toalett i stan. Detta gick inte. En städvagn stod klämd i dörren, med städaren därinne. ”Får man komma in?” frågade jag. ”Nej” sa städaren.
En liten historia från mitt liv.
Det har kommit till min kännedom att Salahuddin inte riktigt är nöjd med levnadsstandarden häromkring. Visst, han skriker ju mycket om dagarna, men… Jag visste inte att det var såhär illa.
Ibland undrar man hur tillfälligheter som tycks vara en på miljonen lyckas uppstå om och om igen.
När jag skulle åka till Dublin med Hanna #2 så spenderade vi bussresan till flygplatsen med att lyssna på musik, med varsin hörsnäcka. Hon spelade upp en glad och somrig låt som jag genast fastnade för. Men till följd av mitt fruktansvärt korta minne så hade jag snart glömt att jag någonsin hört den.
Fram tills för några dagar sen. Då kom jag att tänka på den. Jag mindes varken vad den hette, hur den gick eller vem som sjöng den, men jag mindes att jag tyckte om den.
Sen idag på jobbet så började jag plötsligt, av extremt okänd anledning, att nynna på den gamla dängan ”vill ha dig” av Freestyle. ”Den är ju rätt bra” tänkte jag, och sökte upp den på Spotify. Jag glömde dock att byta låt efter den var klar, så den hoppade ner till nästa låt i ”vill ha dig”-sökningen. Och där var den, låten jag tänkt på!
Här är den, gott folk!
A match made in heaven!
