Arkiv

december 2011

Besöker

Vilken extremt händelserik dag! Jag vet knappt var jag ska börja, men nu börjar jag ändå:

Först var jag i matvaruaffären och handlade lite vadderade kuvert för att skicka diverse traderavinster i. Hos posten får man ingen kasse att lägga kuverten i, så jag var tvungen att köpa en sån för egna pengar. Och det känns alltid lite utvecklingsstört att bara köpa en kasse för en och femtio, så jag köpte en julmust också. Sen föll jag för affärens trick, att placera småsaker precis vid utgången, så jag plockade på mig någon sorts ask med torkade bär eller något. Funderade inte så mycket på vad som var i, det kunde ju varit avföring så vitt jag vet, men det lät gott.

När jag skulle betala asken med avf… bär, så uppstod det problem. Den hade inte någon som helst streckkod. Affären har nämligen en sån där självhjälpshistoria, så man får ju scanna sina egna prylar. Hur som helst fick något slags biträde hjälpa mig att trycka in koden manuellt. Det verkade dock bli aningen fel.

Lite magstarkt för min smak. Jag ropade tillbaka nissen, och sen blev det rätt.

Sen gick jag på McDonalds och handlade middag. Ja, sån är jag. Där var de drabbade av en enorm driftstörning. En riktigt ruskig historia. Fantan var slut! Tjejen i kassan frågade om jag ville ha Fanta exotiska frukter istället, varpå jag svarade ”Nej fy fan”. Inte kunde hon veta att jag groggade med det när jag var 19 år, och inte har kunnat dricka det sen dess.

Och just det, en sak till. På vägen hem gick jag förbi en tjej. Våra blickar möttes en kort stund. ”Hej” ropade hon, och lagom till att jag lyckats processa det faktum att hon möjligen kan ha sagt till mig eftersom hon trots allt tittade på mig, så hade vi båda gått skilda vägar. Spännande.

Hur var er dag, kära läsare?

Salahuddin kräktes igår.

Vi låg i varsin ände av soffan, funderade över livet, och kände oss tillfreds med våra – något olika – väsen. Då hände det som inte fick hända. Salahuddin reste sig plötsligt upp, och hans späda kattkropp började att wobbla fram och tillbaka. Jag såg rädslan i hans ögon. Det här var ingen övning. Nu skulle det ske.

”Kluck, kluck” lät det från Salahuddins mage, och jag besvarade det hela oerhört kärleksfullt. Klappade jag honom? Nej. Sa jag åt honom att det skulle bli bra? Nej. Istället oroade jag mig mest över soffan, så jag puttade ner honom på golvet.

Väl där tog det inte många  sekunder innan olyckan var ett faktum. Två stora kräkningar över parketten, likt kratrar i stillhetens hav. Det var där och då, när jag stod och såg ut över spyorna, som jag insåg hur vackert livet kan vara. Sen torkade jag upp konstverket med lite hushållspapper.

Salahuddin var sedan tyst i säkert en halvtimme, liksom skamsen. Men snart var han på benen igen, och gapade efter mera mat. De lär sig aldrig, katterna.

Vilken jävla mardrömseftermiddag. Hela dagen gick bra, som de i allmänhet gör nu för tiden (för nytillkomna läsare så led jag av daglig ångest för ungefär ett år sedan), men vid 16-tiden smällde det till. Först blev jag ljuskänslig; jag fick kisa för att se vad som hände på datorskärmen, och det kändes som att hela rummet snurrade.

Jag gick in på toaletten och defekerade en stund. Det blev inte bättre efter det, utan istället tillkom en stark feberkänsla och illamående. Så då satt jag där en stund. Vid 17 åkte jag hem.

Jag satt på bussen och var rädd för att kräkas eller svimma. Hyperventilerade lite. Sen försvann känslan för en stund, lagom till jag fick kliva av och gå mot pendeln. På tåget kom känslorna tillbaka. Jag satte mig längst bak, med benen i kors och händerna knäppta. Flera gånger gick tankegångarna som att jag inte skulle klara mig hem, men snart var jag hemma och hade klarat det. Det gick endast åt två bett i armen och en nypning i låret.

Att jag fick ångest av att må dåligt är det inget tvivel om, men var de utlösande känslorna också ångest? Varför då i så fall? Jag känner mig inte ångestfull. Jag känner mig seg och sexuellt undernärd, men det är en helt annan sak än ångest.

Om min kropp försöker säga mig något så verkar den tala ett helt annat språk än jag. Jag kanske borde svälja ett sånt där reselexikon. Frågan är bara på vilket språk. Bäst att stoppa i sig en av varje.

För några år sedan jobbade jag på en bredbandssupport för privatkunder. En gång ringde jag hem till en kund, som visade sig vara ganska redigt berusad. Klockan var halv tio på morgonen och jag ringde och väckte honom.

Daniel: *presenterar mig*
Kund: *sludder* Ja, jag ska gå och sätta igång datorn här. Du väckte mig nu, jag låg och sov på soffan.
Daniel: Jaha, då ber jag så mycket om ursäkt.
Kund: Jag har druckit en massa whiskey.
Daniel: Haha, jaså?
Kund: Javisst. Ska se Rolling Stones idag.
Daniel: Ahaaa… Har du någon brandvägg i datorn?
Kund: *sluddrar nästan ohörbart* Vad är det?
Daniel: … Okej. Inte det.

Efter en stund löser vi problemet och bredbandet fungerar.

Daniel: Jamen jättebra. Då ska det fungera.
Kund: *sludder* Tack, då gjorde det inget att du väckte mig.
Daniel: Haha, vad bra. Tack så mycket, och ha så trevligt på Rolling Stones!
Kund: Tack detsamma!

Kunden sa detsamma. Jag skulle inte på Rolling Stones.

Wow, nu börjar Daniel Werner att bli lite vuxen.

Vuxenpoäng 1: Jag köpte precis en stekpanna och ett strykjärn för mina egna pengar. Fattar ni? En fucking stekpanna och ett fucking strykjärn. Det är galet.

Vuxenpoäng 2: Jag ska precis försöka mig på konststycket att tillaga egen guacamole. Jag ser framför mig hur det hela tar en fruktansvärd vändning, och att jag hittas död i lägenheten om några veckor.

Dödsorsak: Kvävning orsakad av en hel avokado nedstoppad i halsen. Polisen kommer att avskriva ärendet som en olyckshändelse, eftersom jag ”inte visste hur man gör guacamole”.

Var på det lokala kebabstället idag.

Jag:  Hej! En kebabtallrik med pommes, och två Sprite tack.
Kebabgubbe: *plockar fram EN sprite*
Jag:  Jag kan ta TVÅ Sprite.
Kebabgubbe: Oj oj oj… Törstig idag?
Jag:  Javisst serru! *gör reflexmässigt en extremt töntig dricka-gest*
Kebabgubbe: … Eller ska du ha till groggvirke?
Jag: Haha, nej, inget sånt.
Kebabgubbe: Du kanske kör en vit månad?
Jag: Jag kör ett vitt… liv, faktiskt. Nästan i alla fall.
Kebabgubbe: Jaså? Det låter hur bra som helst.
Jag: *bittert* Nja…


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27