Salahuddin kräktes igår.
Vi låg i varsin ände av soffan, funderade över livet, och kände oss tillfreds med våra – något olika – väsen. Då hände det som inte fick hända. Salahuddin reste sig plötsligt upp, och hans späda kattkropp började att wobbla fram och tillbaka. Jag såg rädslan i hans ögon. Det här var ingen övning. Nu skulle det ske.
”Kluck, kluck” lät det från Salahuddins mage, och jag besvarade det hela oerhört kärleksfullt. Klappade jag honom? Nej. Sa jag åt honom att det skulle bli bra? Nej. Istället oroade jag mig mest över soffan, så jag puttade ner honom på golvet.
Väl där tog det inte många sekunder innan olyckan var ett faktum. Två stora kräkningar över parketten, likt kratrar i stillhetens hav. Det var där och då, när jag stod och såg ut över spyorna, som jag insåg hur vackert livet kan vara. Sen torkade jag upp konstverket med lite hushållspapper.
Salahuddin var sedan tyst i säkert en halvtimme, liksom skamsen. Men snart var han på benen igen, och gapade efter mera mat. De lär sig aldrig, katterna.
7 kommentarer
… ”kratrar i stillhetens hav”? 😀
Var det inte poetiskt så säg? 😀
Haha usch 🙁 Var det hårbolls-spya eller bra..spya? Det är iofs lika äckligt oavsett men..ja. Fast du kanske blev så här glad över att ÄNTLIGEN få torka lite: http://www.liveleak.com/view?i=42d_1323108150 ? 🙂
Det var mat-spya. Han hetsäter för att det överhuvudtaget finns mat, och sen kommer han och spyr upp allting framför mig.
Och japp, PRECIS så glad blev jag faktiskt! Gjorde Carlton-dansen och allting! 😉
Åh, bulimikerkisse <3 Brukar ni dansa tillsammans? Om inte, börja! Finfin vardagssyssla 🙂
Och du vill ha filmklipp på det sen, eller hur? Jag vet nog er sort! Pervert!
Beror på om du menar på dansen eller spyan. Spyan – ja tack. Dansen – nej tack. Varför? 1) Stoltheten över att jag minsann inte slösar på maten genom att spy upp den. Den lär ju inte smaka lika gott när den kommer den vägen? 2) Ångesten över att se en katt ha bättre takt känsla än en själv </3