Igår, på pendeltåget hem, satt det tre fjortiskillar och drack alkohol. De tjoade och tjimmade. ”PANG” lät det plötsligt. Jag ryckte till och tittade vad det var, och såg att en ölflaska åkt i marken och nu rullade mot ett hörn vid dörrarna. Jag knöt näven i fickan, men det var inte som att jag hade gått fram och skällt ut dem.

Nåväl. Jag tänkte inte mer på saken. Förrän efter några minuter, då det inträffade en sak som skulle få mig att visa ett oanat hjältemod. Flaskan som tidigare rullat runt hade nu fastnat precis vid dörren, så den gick inte att stänga. Jag satt och tittade på hur pendelföraren förtvivlat (antar jag, han eller hon satt ju i sin kur så jag såg ingenting, men jag kan ju ana hur denne slet sitt hår i stor ångest) försökte stänga dörrarna och fortsätta färden mot mitt hem. Men icke.

Till slut gick jag fram och tog bort flaskan, kastade ut den på perrongen, varpå dörrarna stängdes och vi började rulla vidare. Jag gick och satte mig igen, och väntade nästan på applåder (som aldrig kom). Och det var då jag kände det. Det som Karl-Bertil Jonsson så vackert säger på julafton.

”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse, och är den grund varpå samhället vilar.”