Idag skulle jag göra ett klamydiatest. Jag vet vad ni tänker: ”Nu är han sådär sjukligt självutlämnande igen”. Och JA – det är jag, för det är den här bloggen i ett nötskal. Och NEJ – jag har inte klamydia vad jag vet, utan det var blott ett test för säkerhets skull. Man vet aldrig säkert, och då är det bättre att vara safe than sorry.
Så jag vaknade tidigt i ottan och gick och såg på televisionens allra finaste utbud, sånt som de sänder just tidigt i ottan. Typ Days of our lives-marathon, dokumentärer om ishavsfiske, och Sjunde himlen. Planen var att gå till ungdomsmottagningen, som har öppet hus mellan 08.30 och 09.30 varje morgon. Helt tokigt kissnödig var jag, eftersom man inte får ha urinerat inom två timmar innan man testar sig. Så jag trippade praktiskt taget runt på tå i lägenheten för att inte kissa ner mig, i väntan på att börja avfärden.
Så kom stunden då klockan var cirkus 08.15, och undertecknad gick ut i den bistra vinterkylan, mot mitt mål. När jag kommit dit var det såklart ingen där, så en sisådär tio minuters kyla fick jag uthärda innan någon välvillig människa släppte in mig. Jag fyllde i en blankett, och fick sedan reda på att jag inte var välkommen där då jag fyllt 23. Mellan 13 och 23 stod det på deras hemsida, vilket jag tolkat som att vi 23-åringar också kunde få utnyttja de tjänster vi trots allt betalar skatt för. Men icke. Jag blev utsparkad i den bitande snöstormen igen, med information om att testa vårdcentralen. Kissnödigheten var nu fruktansvärd, men jag lät bli att släppa lös allt bakom någon buske. Dels för att saker som inte ska frysa till is troligen hade frusit till is om jag försökt, och dels för att folk runt omkring säkert tyckt det hela vore obehagligt.
Så mot vårdcentralen styrde jag kosan. Väl där fick jag stå i kö ett tag, och gick sen fram till receptionen.
”Har du besvär?” frågade receptionisten. ”Nej, jag ska bara testa mig” sade jag, och önskade innerligt att jag skulle få komma in och kissa så snart som möjligt. ”Ajdå, vi tar bara emot de som har besvär, annars…” började hon, men jag började prata i munnen på henne. ”Jamen jag har besvär” ljög jag medan jag knep ihop PC-muskeln för att inte ställa till med en scen. Hon fortsatte som om jag inte sagt något. ”… får vi hänvisa dig till din husläkare”. ”Jamen jag har besvär” ljög jag igen, något ljudligare denna gång.
Sen fick jag prata med en syster, som snabbt kollade igenom sin och andras kalendrar, och konstaterade att det inte fanns någon tid idag. Så nu måste jag gå upp samma okristliga tid även imorgon.
Så, det var min historia. En ung man i nöd av sjukvård, som blir slussad mellan instanser för att ingen vill ta ansvar. Nu dör den ännu späda pojken i sviterna av svårartad klamydia, och först efter han fått sätta livet till inser myndigheterna att detta aldrig får hända igen.
9 kommentarer
Hur kan man få klamydia om man aldrig får ligga?
Vafalls! Påstår Ni att jag icke skulle få min beskärda del stjärt? Är detta vad Ni står och säger rakt uti mitt anlete? Fullständigt vanvettigt!
Men det står inget i historien om när du fick kissa?
Det gjorde jag lite senare. Allt gick bra, ifall nån är orolig. 🙂
Du ska se det från den positiva sidan, du har blivit vuxen! ^^
Spana in http://www.klamydia.se och klamydiatest.nu. Funkar inte överallt i landet, men har du turen att bo på rätt plats slipper man kniphålla sig om morgonen. Att testa sig på ungdomsmottagning är sååå '09 😉
Pfft, korkad sjuksyster som vanligt. Klamidya ger mig veterligen inte alltid besvär utan kan ligga dolt i kroppen. Vill man testa sig för en STD så får man göra det och den som säger något annat kan dra åt helsike.
Det som sägs i vårdcentralens reception ska alltid tas med en stor nypa salt.
Tanken var god iallafall:)
Minns när jag fick ett sådant brev hem om att jag var tvungen att testa mig. Jag fick sannerligen en liten hjärtattack. Flera hemska tankar slog om vem som kunde ha gett mig det. Väntetiden på att testet skulle bli klart var nog värst.