Dissar vi minns, del 1

Del 1: One-Winged Angel
Offer: Elinor
Plats: Högstadiet
Tidpunkt: Omkring år 2000 e.kr.

I mellan- och högstadiet var jag kär i en flicka som hette Elinor. Hon gick i min parallellklass. De är förrädiska, de där parallellklasserna. I vilket fall gick vi på vissa ämnen tillsammans. Jag tror det var sy- och träslöjd, NO-ämnena (ja barn, så hette natur på den tiden), och lite sådant. Haha, jag minns särskilt sexualkunskapen i skolan förresten. Det var bara tragiskt. Hade jag följt lärarens teckning över var allt sitter så hade jag fått många örfilar.

I alla fall! Den här tjejen, Elinor, pratade med sina klasskompisar som gick i samma NO-grupp som jag. De snackade om vad hon hette på Lunarstorm. ”Lunarstorm?” tänkte jag. Så fick jag veta namnet. Smidigt skrev jag upp det på en lapp, lite halvdolt under bänken. När jag kom hem sökte jag på lunarstorm, och det var så jag blev medlem. Neo Gilgamesh kallade jag mig på den tiden. Jag sökte iaf upp henne och skrev, utan att få svar.

Under den här tiden passade jag även på att lägga lappar i hennes skåp. På alla hjärtans dag skrev jag ”te amo, formosos femina”. Det är latin och betyder ”jag älskar dig, vackra kvinna”. När jag tänker tillbaka på detta är det inte utan att jag undrar om jag var en idiot när jag var liten. Jag skrev under som ”The one-winged angel”. Detta var allt enligt min stora plan. Vi gick nämligen på samma syslöjd också, och där hade jag broderat en kudde jag skrivit samma sak på.

Efter några dagar utan svar på Lunarstorm (jag vill passa på och påminna om att jag hade trånat efter den här tjejen i typ ett år) skrev jag, citat:

”Men jag älskar ju dig…”

Men jag älskar ju dig… Hahaha! Visste jag var kärlek var på den tiden? Visste jag vad det innebär att älska någon? Vet jag det ens nu för tiden? På den sista frågan så hoppas jag i vilket fall det. Men på de andra två; förmodligen inte. Hon svarade och undrade vem jag var, jag sade det inte. Helt plötsligt skrev hennes närmaste klasskompis och frågade om jag var Daniel från 7B1. Det var jag. Men jag frågade varför hon trodde det. Då skrev hon: ”Därför att du är Daniel!”. Under ett tillstånd av allmän sinnesförvirring svarade jag då ”Okej, om vi säger såhär då… Hur vet du det?”. Det var all information hon behövde. Hon svarade inte mer. Däremot såg jag, snokande som det var brukligt att vara på den tiden, att en nätkompis hade sett mitt inlägg och frågat Elinor vem jag var. Då kollade jag svaret i nätkompisens gästbok. Aj.

”Haha, det är typ pluggets största tönt som tror han är kär i mig.”

Pluggets största tönt minsann. Under hela min skoltid var jag mer eller mindre en relativt tillbakadragen tönt, det kan jag gå med på. Men pluggets största? Nej. Sånt där gör ont när man är 13-14 år. Jag kan för övrigt tillägga att nu för tiden skulle jag inte kalla mig tönt överhuvudtaget. Nörd är okej, men det är på ett bra sätt.

Dagen efter kom jag till skolan som vanligt. Det första som hände var att jag mötte hånleende människor. Sedan mötte jag en av hennes klasskompisar, som var något av en värsting (senare hamnade vi i samma klass i gymnasiet, men denna händelse nämnde vi aldrig, och jag tycker faktiskt han är ganska okej nu för tiden). ”Tjena Neo!” skrattade han rått. Då visste jag vad som hänt. Mitt liv var över.

Det tog många år innan allt var relativt normalt igen i den lilla förorten.