Dissar vi minns, del 6

Del 6: Wham bam, thank you… Wern.
Offer: Marie
Plats: Någonstans i Älvsjö
Tidpunkt: Maj 2007

De lärda tvista ofta om huruvida det på riktigt kan kallas en dissning om den dissade överhuvudtaget får komma till. Ändlösa debatter florerar ute i världen och just detta är den näst populäraste anledningen till krig mellan nationer… Det skulle det teoretiskt kunna vara i alla fall.

Hur som helst, enligt undertecknad så var det som hade sitt klimax och fall den femte maj 2007 just detta. En diss. Så därför tänkte jag berätta om ännu en episod ur mitt liv. Personen i fråga kanske läser detta, och ska i så fall veta att jag inte hyser något som helst agg mot henne. Hon har inte gjort något fel, utan det var bara väldigt olyckligt att det inte klaffade. Det var såhär jag upplevde det hela.

Någon månad innan jag blev ihop med Exet med stort E (stort E då det varit det enda i mitt liv som känts riktigt rätt från början till slut), dvs Linnea, under 2006 så träffade jag en söt flicka på helgon.net. Hon hette Marie. Jag minns inte exakt, men hon började skriva eftersom vi båda gillar det tyska bandet Rammstein. Så vi pratade lite om det, lade till varann på msn, och pratade vidare. Jag upplevde hennes sätt som väldigt flirtigt. Detta har senare dementerats av henne eftersom hon då tydligen var upptagen. Det visste jag inte då, och när jag blev tillsammans med Linnea så dog våra konversationer ut. Jag kan inte heller säga att jag var särskilt intresserad. Hon var yngre än jag och detta var något jag då tyckte var något dåligt.

Sen gick tiden. Vi pratade ganska lite, och jag var överhuvudtaget inte särskilt aktiv på nätet de första månaderna med Linnea. Jag spenderade nästan all tid hos henne i Eskilstuna, så det var endast kortare sessioner helgon för att stilla den värsta abstinensen från emokids och fjortonåriga kevlarsjälar.

Men det tog slut, som så mycket gör. Jag får skriva om det en annan gång. Dock inte under rubriken dissningar. Nej, mitt och Linneas förhållande var det jag som sakta men säkert förstörde pga mitt då urusla självförtroende, till hon gjorde slag i saken och dumpade mig per telefon. Men det hör som sagt inte hit. Jag och Marie började hursomhelst prata igen.

Efter nio månader som singel, X antal töser det inte känts rätt med och en hälsosam dos misär hände något som skulle förändra förhållandet mellan henne och jag. Hon blev dumpad av sin pojkvän. Pojkvännen som hon då alltså tydligen varit tillsammans med hela tiden, vilket hade blivit fem år. Hon var förkrossad. Jag tröstade via msn och mobilen. Söta SMS om hur bra hon är och hur han inte var värd henne. Det hade jag själv fått av henne när jag hade varit i samma situation.

På kvällen den fjärde maj satt jag ensam vid datorn. Hon loggade in. Det var tydligen relativt bra, och hon behövde träffa någon för att tänka på något annat ett tag. Vi hade aldrig setts IRL. Efter några minuters betänketid sprang jag ner till tåget. Det var det sista som gick, halv tolv eller något var väl klockan. Jag har nog aldrig varit så anfådd. Jag sprang 200m men var anfådd som om jag sprungit Stockholm Marathon. På tågstationen var jag anfådd. På tåget var jag anfådd. På tågstationen i älvsjö var jag anfådd. På bussen till henne var jag anfådd. Sen gick det över, tur att man har kondis.

Hon kom och mötte mig. Ögonen var rödgråtna. ”Förlåt, jag ser hemsk ut” sa hon, och jag tänkte att det var den sötaste tjej jag någonsin sett. Det gjorde jag verkligen. Vi gick hem till henne och satt i hennes soffa. Vilken klockren människa på att munhuggas sådär härligt. Jag stormtrivdes. Vi pratade om allt möjligt. Till slut sjönk vi ihop bredvid varann där i soffan. Med hennes armar kring min hals och mitt ben fastkilat mellan hennes funderade jag.

”Fan. Jag vet vad som håller på att hända. Jag vet varför, och jag vet hur det kommer sluta. Men aldrig att jag inte tar den här chansen.”

Jag kysste henne. Och hon kysste tillbaka. Det klart jag var kär i henne. Moralmänniskor pratar alltid om hur omöjligt det är att fatta tycke för någon som man bara träffat en kort stund. Men ibland känns det läskigt bra. Sen gick det som det gick. ”One thing led to another” brukar man säga. ”Jag vill inte om det bara är rebound” hade jag sagt om och om igen. Hon svarade inte. Jag visste att det bara var rebound.

Sen sov jag över och morgonen därpå var hon som förbytt. Hon skulle bort senare på dagen och morgonens uppdrag var uppenbarligen att få mig ur lägenheten på så kort tid som möjligt. ”När ses vi igen nu då?” sa jag sådär gulligt ynkligt i dörrspringan. Hon svarade inte. Så någon halvtimme efter uppvaknandet stod jag där, i trappuppgången. Marie hade tagit första plats i SM i onenightstandutkastande. Sen gick jag till bussen. Solen sken.

Men som ni alla vet så är jag själv fyrafaldig svensk mästare i naivitet (viktklass medel), så jag trodde inte att loppet var kört. Jag skulle minsann kämpa för det här. Patrick fick äran att få SMS:et. ”Shit! Första tjejen jag spettar sen exet som det känns rätt med” stod det. Jag vet att jargongen är väldigt tvivelaktig, men så är det ju ofta mellan grabbar. När jag kom hem skrev jag att jag var kär, så det får väga upp grisigheterna.

Men hur som helst, det blev inte några fler barn gjorda där. Det var rebound. Jag försökte få henne att tänka om vid flera tillfällen, men det gick helt enkelt inte. Vi hade pusskalas den där natten i maj, och så var det med det.