Idag var det ett rent helvete att i någon mån försöka ta sig in till jobbet.
Jag visste redan när jag vaknade hur det skulle bli. Jag kände hur jag mådde. Hur settingen var. Illamående och starkt ovillig att göra nånting annat än att ligga kvar i sängen. Men jag pallrade mig iväg ändå, som den arbetsmoraliska martyr jag är. Och det klart det blev problem, det blir det alltid när jag tror att det ska bli det.
Jag satt på pendeln och var övertygad om att kräkmassorna långsamt forcerade det som en gång kallades min magmun. Snart skulle jag spy ut över folkmassorna på det fullsatta tåget. Enorma kaskader skulle det bli, varpå hela vagnen skulle ställa sig upp och skrika i avsky och äckel. Föraren skulle tvärbromsa, komma ut med mopp och hink åt mig, och jag skulle där tvingas städa upp efter mig innan tåget åkte vidare. En halv stads stressade resenärer skulle hata mig, och jag skulle vid första möjlighet gå hem och hänga mig.
Således satt jag hela resan och nöp mig själv i låret för att ångesten skulle minska. Skära arm light.
Det kommer snart inte fungera längre.
3 kommentarer
Går du fortfarande till en skrynklare?
Om nej, börja igen.
Om ja, fixa en bättre.
Jag gick dit 9 gånger. Sen utvärderade vi. Jag gjorde samma test gång 1 och gång 9. Gång 9 hade min ångest-"rating" ökat från 4 till 10. Så terapeuten tyckte inte att vi skulle fortsätta.
Byt psykolog! Det finns bra såna därute, man måste bara leta en stund.