Jag är så avundsjuk

Jag blev nästan lite ledsen idag.

Det var på pendeltåget hem. Jag hade precis klivit på, och gått och satt mig vid ett fönster för att detaljstudera hur träd ser ut när de passerar i 120 km/h. Efter en stund tittade jag upp, och såg det enda här i livet som är vackert och hjärtskärande på samma gång. Ett ungt och mycket förälskat par, på sätet mitt emot. Tjejen hade blonda tillpiffade lockar, och sin hand på killens ena lår. De tittade på foton tillsammans, fnissade, och var sådär obehagligt nykära. Man kunde se hur hennes blick tydligt sade att det här var mannen i hennes liv. Han, och endast han, skulle få hålla om henne på kvällen. Stryka hennes hår. Och kanske, kanske varsamt föra in… ja, ni fattar.

Det tog inte många sekunder innan herr avund visade sitt anskrämliga ansikte.

Men å andra sidan… jag känner ju inte dem. De kanske har ett fruktansvärt förhållande, och just idag verkade de vara lyckliga eftersom de rökt braj hela morgonen. Annars kanske de mest spyr galla på varandra. Han kanske sitter i sina solkiga Y-frontskalsonger, och luktar Calzone och gamla hudavlagringar. Och hon kanske har konstant PMS, och pendlar mellan att vara sur och att vara ännu surare.

… Eller så har de världens mysigaste förhållande, byggt av kärlek och respekt. Där allt är rosa och fluffigt, och där ingenting känns svårt.