Sånt där allmänt som händer i den unge Werners liv.
Jag klagade förut på de usla kortläsarna i lokaltrafiken. Fick tips att köpa SL Access för att bli kvitt problemen.
Jag gjorde detta, endast för att vara med om exakt samma sak!
BLEEP-BLEEP!! Rött kryss. Går till nästa spärr. BLEEP-BLEEP!! Vafan. Går till en tredje. BLIPP! Grönt.
Jag satt hemma idag och funderade. Var sugen på att hitta på något. Ett riktigt äventyr. Så jag bestämde mig för att gå ner till centrum och handla lite middag. Tacos. Japp, så fick det bli!
Nya kalsonger dagen till ära. Ser ni att det står ”man” på dem? Just det! Inget fjolleri här, inte!
Dusch! Det var sjukt svårt att ta kort samtidigt som man duschade, så jag kräver nästan lite applåder här. Kanske lite beröm. Kanske en puss på kinden. Kanske en avsu… Oj, hejsan!
Sen rakade jag mig. Notera gärna det grymt manliga badlakanet i bakgrunden. Notera mindre gärna min Dynamitharry-frisyr.
Färdig, och redo att ge mig ut. Raaawr! Han kan när han vill, den unge Werner.
Solen lyste och fåglarna kvittrade. Det var en sån där dag då man kunde gå i bara t-shirt. Det kändes bra.
Det syns kanske inte så bra här, men det var faktiskt väldigt varmt. Det var det!
Äntligen framme. Eller okej, ”äntligen” kanske är en överdrift. Promenaden tog två minuter. Men ändå! Jag led av svår träningsvärk från att ha spelat tunnelkull på teatern. Visst heter det tunnelkull? Ja, ni vet vad jag menar iaf.
Sen kom det stora valet. Var skulle själva inhandlandet av maten ske? Antingen ”Vi Food Market”, med litet utbud men mindre köande i kassan…
… eller Coop Extra, med enormt utbud och mer köande. Coop har även de fruktade självhjälp-kassorna. *dramatisk musik*
Medan jag stod utanför det lokala thaistället och funderade så kom den här jävla grisen åkandes med en väldig fart. Han svängde in med bilen preciiiiis framför mina fötter. Jag hann tänka ”nu har han blivit sinnessjuk” och backa några steg innan han tvärnitade framför mig. Jag skojar inte, han var max en decimeter från mina ben. Hade jag inte backat hade han klippt mina smalben med kofångaren.
Jag bara stod och gapade ett tag, och funderade en kort stund på om han skulle komma ut och skälla på mig för att jag olovligen stod utanför hans butik eller något, men ut for han utan att säga ett ord. Han började lasta in varor i bilen, och jag stod kvar och bara tittade på honom. Jag ville börja skrika på honom och ställa till med en jävla scen, men lät bli.
Istället stod jag bara med armarna i kors och surade. Dels arg på tjockislöken i bilen, och dels lite irriterad på att jag lät det hela bero.
Sen gick jag och handlade. Coop blev det till slut.
Jag skulle ha en fin gul paprika tänkte jag. Jag gick fram och klämde lite på paprikan (that’s what she said), men märkte snart att den mer eller mindre var möglig. Då blev det ett tvåpack ekologiskt skit istället.
Innan jag handlat klart köpte jag lite lösgodis. Har ni smakat dessa nån gång? De smakar som öronvax! Helt sjukt äckliga är de. Men ändå kan man inte låta bli dem. Själv tog jag en skopa. Vore kanske praktiskt att vänja sig vid smaken, så har man alltid godis till hands sedan… Nej det var äckligt. Förlåt.
Jag skulle bara ta lite godis. Jag inser att jag måste ha en skev syn på ordet ”lite”. Ett kilo blev det allt.
Här har vi dem. De fruktade självhjälps-kassorna. Fy fan! Mitt ansikte blir tomatrött varje gång jag behöver stå där och våndas när jag inte förstår hur maskinerna fungerar. ”Placera varan på packhyllan” säger rösten om och om igen, och jag fattar inte vad jag gjort för fel. Det är ren ondska!
När maskinerna blir självmedvetna och får makten över människorna så vet jag vilken sorts maskin som kommer leda de andra.
Som tur var öppnade en vanlig kassa inom kort, så jag smet snabbt dit och slapp få ångest.
När jag kom hem satte jag mig ner och tittade lite på damfotboll. Det var inte så spännande, så jag begav mig snart för att börja fixa med maten.
Gul paprika och en stor saftig gurka. Mmm-mmm-mm. Damn, girl!
Här ska ni få lära er nånting. Man skär först gurkan i skivor, sedan placerar man en hop skivor som ett torn. Efter det skär man dem på längden, som ett luffarschackbräde. Snabbt och enkelt.
Lite olivolja i pannan. Ja, stekpannan alltså, aldrig att jag låter olivolja ha kontakt med min nakna kropp igen. Det blev rätt mycket olja, men det var svårt att ta kort och hälla samtidigt.
Sen fräste jag på köttfärsen, medan jag sjöng ”Wake me up before you go-go”. Det ser ut lite som att jag står och stönar rakt ut, förslagsvis på grund av att jag blir påsatt av en man bakifrån. Men jag vill försäkra er om att det inte är så.
Mmmm… Köttfärs… Man häller i någon deciliter vatten också, så blir färsen lite saftigare. Det fick jag lära mig av Hanna #1.
Klart! Alla ingredienser stod på bordet, och…
… det var färdigt att äta. Så det gjorde jag. I timmar, säkert. Gott!
The end!
Det är lite halvdåligt med ekonomin just nu.
Dels märkte jag att jag i flera månaders tid, ända sen köpte lägenheten, har amorterat alldeles för mycket. Just nu ligger det på 11 400 kr i månaden i avgift + amortering + ränta. Jag går runt, men bara knappt. Och eftersom jag är en prylnörd utan dess like så vill jag kunna köpa något lite dyrare åt mig själv varje månad. Det har jag också gjort, vilket resulterat i att jag bara haft några tusen kvar på kontot när det är dags för ny löning.
Dessvärre så har nollorna på HSB påbörjat autogirot för tidigt, så denna månad hade de dragit dubbla avgifter. 5000 spänn puts väck, som jag måste be på mina bara knän om att få tillbaka.
Nu har jag 200 kr kvar på kontot och tvingats låna pengar av mig själv. Någon som vill förbarma sig, innan jag måste börja spela munspel på plattan som extrajobb?
Insåg att jag glömt att berätta om senaste teaterlektionen.
Det gick… faktiskt bättre än sist, tro det eller ej. Jag var inte riktigt lika nervös, och det gick lite bättre med improvisationen. Jag kände inte att jag ville dö en enda gång… vad jag minns iaf, men det finns risk att jag förträngt alltihop, och kommer bryta ihop gråtandes nästa lektion.
Bland annat gjorde vi dessa två övningar:
Fråga mig inte hur man skulle göra för att göra rätt, men jag och tjejen jag jobbade med bara tittade på varann och fnissade. Mycket flummigt.
När man fått in ett flyt på namnen kastade läraren in en boll till valfri person, dock inte samma person som hon sagt namnet på. Denne skulle kasta vidare bollen till valfri person, och då såklart inte heller samma den personen hade valt att säga namnet på. Då skapades alltså ett annat mönster, samtidigt som man fortsatte att säga varandras namn.
När båda dessa mönster var i ett hyfsat flyt blinkade läraren tydligt åt en person, och denna person skulle då byta plats med henne, för att i sin tur välja en annan person att byta plats med. Så skapades ytterligare ett mönster av detta.
Till slut skulle man dels hålla koll på när ens namn ropades ut och fortsätta mönstret, dels byta plats med den som valt en, och sedan med den man själv valt, och dels ta emot bollarna som kastades (ja, framåt slutet var det nog en sisådär fem bollar i ringen) och kasta vidare till den person man valt… som då bytt plats med någon.
Kul!
Lånade mormors gamla glasögon. Kanske en ny look för mig?
Mamma är här. Vi sitter och tittar på hockey-vm. Eftersom jag varit på teater (mer om det senare) så kom hon till mig lite tidigare. Och jag märker att hon druckit lite. Hon dricker inte ofta, och hon har inte druckit några enorma mängder nu precis, men tillräckligt för att jag ska märka att hon är lite larvigare än vanligt. Nu kommer jag med gliringar hela tiden.
Daniel: Mamma?
Mamma: Ja?
Daniel: I det här huset nyttjar vi inte alkohol.
Mamma: Salahuddin luktar på mig.
Daniel: Usch ja, ”uktar prit” säger han.
Mamma: Försökte du ringa mig?
Daniel: Japp. Skulle säga åt dig att inte dricka mer vin.
Jag är snäll mot min mor.
Mina vänner. Jag vänder mig till er idag med ett lite mer allvarligt ämne. Någonting många av er säkert varit med om själva, men valt att hålla inom er. Själv orkar jag inte mer. Jag kan inte blunda längre. Jag väljer nu att träda fram med det här, så fler kan lära sig om dess faror.
Jag fick vatten i örat igår.
En mycket obehaglig känsla, likt en mycket ilsken dvärg spottat mig rätt i hörselgången och hans loska nu lagt sig som en skyddande hinna längst in i mitt huvud. Jag skrek i förtvivlan och kastade mig på golvet, allt i naivt hopp om att bli kvitt den hemska tortyren. Efter ett tag lade jag mig bara ner, flämtandes och pustandes, för att vänta på dödens ljuva befrielse.
”Pluff” sa det, och sedan var vattnet borta. Det kändes förlösande. Frigörande. Som att Guds nåde berättat för mig att mitt uppdrag inte är slutfört, och skickat tillbaka mig på jorden.
Nu vandrar jag bland er igen, med enda syfte att berätta om den händelse jag varit med om.
