Kategori

Livet

Kategori

Sånt där allmänt som händer i den unge Werners liv.

Okej. Mina läsare har sagt sitt, och jag gör som de säger. Nu börjar nästa nivå av självutlämnande. Häng med!

Jag ska berätta för er om en flicka som heter Elin, som jag träffade för några år sedan. Vi hade pratat ett tag på nätet, och en sen kväll innan vi båda skulle sova kom vi överens om att prata i telefon. Så det gjorde vi. Allt gick bra; Elin pratade och jag lyssnade. Eftersom jag ofta känner mig ganska obekväm med att prata i telefon (trots mitt jobb som involverar att ringa dussintals kunder varje dag – förklara det, den som kan) så var detta inget konstigt.

Elin skulle på kryssning på fredagen, så helt plötsligt undrade hon om vi skulle ses dagen efter. Detta utspelade sig på en onsdag, så dagen efter var då…? Just precis, en torsdag. Ni som gissade rätt har vunnit varsin resa till Laxå – grattis! Hur som helst, Elin ville alltså träffas denna torsdag. Med facit i hand, såhär flera år efteråt, kan jag bara inse att jag borde sagt nej. Men något facit hade jag inte på den tiden. Således gick jag, mitt pilska as, med på att ses.

På torsdagskvällen, efter jobbet, kom hon över och vi köpte lite mat och lite alkohol att inmundiga. Jag var inte så sugen på dricka, och tycker generellt inte att sprit är så roligt, så jag köpte mig bara en Smirnoff Ice. Hon däremot, var inte blygsam, utan köpte sig en hel pava rödvin. ”Whatever”, tänkte jag.

Sen satt vi i soffan och pratade. Elin korkade upp flaskan, och jag hade väl i princip druckit upp min Smirnoff vid det laget. Sen började det. Det ena glaset rödvin efter det andra svepte hon. Och det märkliga, och hemska, var att för varje glas hon drack så ökade den procentandel av konversationen som hon stod för. Dvs, ju fullare hon blev, desto mer pratade hon. Och ju fullare hon blev, desto mindre pratade jag. Jag kanske teg av ren rädsla för monstret hon gradvis förvandlades till framför mina ögon. Allt under hennes ständiga affirmationer om att hon inte alls kände sig berusad.

Ungefär var femte minut kom det något i stil med följande saker:

  • ”Tycker du att jag är söt?”
  • ”Säg att du tycker jag är söt!”
  • ”Är det säkert att du tycker jag är söt? Lova!”
  • ”Du är inte arg på mig va?”
  • ”Lova att du inte är arg på mig!”

Etc. Det spelade ingen roll vad man svarade, för samma frågor kom på nytt efter några minuter. Jag har själv ett bekräftelsebehov, men jag förstår åtminstone vad folk säger till mig.

Jag minns att jag berättade om min stora fobi i livet, nämligen tandläkare. Vid det här laget var vinflaskan tom, kan jag för övrigt flika in. Jag berättade hur det låg till med min rädsla, och att jag inte ville höra några skräckhistorier. Detta struntade Elin i, och började läxa upp mig i vad som kan hända om man inte går till tandläkaren. Jag blev mycket arg över detta, precis som jag alltid blir när folk inte respekterar att detta är nånting jag inte vill prata om. Jag övervägde att be henne gå hem, men den förbannade kåtheten tog överhanden. Vi hånglade.

Sen frågade hon om hon fick strippa för mig. Vad skulle jag säga? ”Nej för fan, skärp dig! Det är faktiskt ingen lekstuga, det här”? Nej. Det gick inte. Jag var med om mitt livs första, enda, och utan tvekan hemskaste personliga striptease. Efter det spenderade hon natten hos mig. Nu talar vi aldrig om den saken igen.

Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv varit så glad över att behöva gå upp klockan sju och jobba.

Nu ska jag iväg för att äta tacokryddade kycklingklubbor och ris OCH pannkakor och sylt. Kanske på samma tallrik.

Om minst tre personer skriver att de vill ha en bild på eländet så lovar jag att fixa det. Annars får ni leva resten av era liv i ovisshet om vad jag åt denna dag, och det blir inte kul för någon.

Som sagt… Det här är nog det jobbigaste jag nånsin gjort. Det visade sig vara allt jag är rädd för på samma gång. Improvisation, stå i centrum… Det var hemskt. Jag ska berätta.

Jag kom dit, en halvtimme för tidigt i sedvanlig ordning. Först satt jag på toaletten ett bra tag, i rent förebyggande syfte, eftersom jag var rädd att råka bajsa på mig av nervositet. Det var troligen ingen information ni ville ha, men nu fick ni den ändå så le och se glada ut.

Kort innan lektionen började träffade jag en kille i min ålder som jag pratade lite med, och det kändes skönt att åtminstone träffa nån man kunde snacka lite med. Det hann dock inte bli så mycket pratande, eftersom det kort därpå var dags att gå in i salen. En efter en kom de framtida teaterexperterna in. Till slut blev vi 11 personer totalt, plus lärarinnan. Hon var en kvinna i ca 60-årsåldern, med håret i en stram knut, och med en synlig valk på magen som hängde ut över skärpet. Hon hade inget emot att prata om sin pjäs hon satt upp, detta märkte vi ganska snabbt, och jag upplevde henne som ganska excentrisk. Ett typiskt fall av Börje Ahlstedt-syndromet, där man oavsett storlek på sin pjäs omedelbart förvandlas till en superstjärna. Nåväl, hon var åtminstone bättre än dramaläraren i Varan-TV, även om det var ungefär samma stuk på hennes övningar.

Vi fick göra lite olika saker. Först fick vi stå i en ring, och sedan skulle var och en gå in och göra något utan att prata. Charader ungefär. Jag spelade fiol. Några skrattade.

Efter det fick vi arbeta två och två. Person nummer ett skulle göra mer charader, och person nummer två skulle då fråga vad person nummer ett gjorde. Person nummer ett skulle då säga nånting helt annat, varpå person nummer två skulle göra det person nummer ett sa. Extremt svårt att komma på bra saker.

Sen delades vi upp i två grupper. Man skulle mötas två och två, och improvisera ihop varsin anledning till att man mötes. Jag var Brat-Daniel påväg till Stureplan. Alla skrattade. Det var bra.

I övrigt var det ganska mycket roligt folk där. Man kände nästan omedelbart att man fick en jäkla samhörighet med resten av gruppen. En del söta töser fanns det även där, vilket var kul för lille jag. Något raggande kommer det nog inte bli tal om dock; jag kommer vara på tok för fokuserad på att bearbeta min egen nervositet.

Låter det kul? Jodå, det var det. Men så fruktansvärt läskigt. Vi snackar ångest. Jag funderade på att smita under kisspausen efter halva tiden, men gjorde det inte. Jag kan inte ge upp direkt. Jag ska fortsätta. Jag måste utmana mig själv här. Jag måste möta den här rädslan, och klara det.


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27