Sånt där allmänt som händer i den unge Werners liv.
Ja, här har vi då en närmare titt på aftonens tröstätargodis. 40 sorters jelly beans, i olika smaker (såklart)!
Jag vet ärligt talat inte om jag ska börja äta eller lägga en pärlplatta med dem. Det är nästan så att det känns dumt att äta dem överhuvudtaget.
Nu får ni vara stolta över mig, allihopa.
Idag var jag på McDonalds. Även kallat Gyllene Måsen. Eller McRomance. Där inhandlades två cheeseburgare och en fanta utan is (som i vanlig ordning blev MED is eftersom de i kassan inte förstår svenska).
När jag betalat och stod och väntade på min andra burgare, som skulle ta några minuter extra (vilket blev 10 minuter eftersom de i köket inte förstår hastighet), så uppmärksammade jag en kvinna på en sisådär 30 år. En riktig white trash-människa, kraftigt överviktig och med glasögon tjocka som flaskbottnar. Hon stod och tog ketchup och sugrör och sånt. Så tog hon några servetter, men drog med sig tre stycken till, som vackert föll ut över golvet. Hon gick därifrån, och lät det ligga.
Då tittade jag henne i ögonen. Våra blickar möttes. Sen tittade jag på servetterna. Sen tittade jag på henne igen. Hon såg alltihopa, och tittade sedan på servetterna på golvet. Efter att ha fått synlig ångest i några sekunder började hon att sopa servetterna åt sidan, med ena foten. Hon plockade visserligen inte upp dem, men jag kände att det var en liten vinst ändå. Min bistra uppsyn hade fått henne att göra något för naturen.
Vackert.
Idag har jag nästan varit pigg. Inte pigg alltså. Utan NÄSTAN pigg. Och det är en enorm förbättring från det zombieliknande tillstånd jag har befunnit mig i de senaste dagarna.
Jag kanske inte har aidslymfomrabiesasbestoskatarr trots allt?
I morse på pendeltåget klev det på en lite missnöjd dam. En sådär 3-4 år var hon väl, och höll pappa i handen. Mamma hamnade lite på efterkälke, och den lilla människan uttryckte då sitt starka missnöje över det hela. ”Uuuäääääääääääääärgggh, jag vill sitta MAMMAS knä!!” lät det i vagnen.
Dramat fick mig att fundera över vilken ålder man börjar bry sig om vad andra människor tycker. När börjar man inse att man kanske bör vänta med att gallskrika tills man åtminstone är i enrum med sina föräldrar? Jag menar, jag är 25 år och ni ser inte mig storgråta ”Uuuäääääääääääääärgggh, jag vill LIGGA!!” i tid och otid.
I fredags var det kaos i kollektivtrafiken. Det hade kommit lite snö, och SL stod som vanligt helt lamslagna inför detta. ”Vafalls?! Snö? I februari?” kan jag tänka mig att det lät på deras kontor.
Men så var det. Enorma mängder snö, bitande iskyla, och dessutom en nedriven kontaktledning på det. Resultatet blev att folk satt fast på iskalla pendeltåg i fem timmar på morgonen, och på kvällen var det fortfarande problem med förseningar.
Så där stod jag, fast på perrongen med halva Stockholm, och mådde tjyvens. Vankade av och an, som en äggsjuk höna, för att inte spontant utveckla kallbrand. Suckade högt. Hoppade lite på stället. Efter en stund kom då äntligen tåget; fruktansvärt enormt jättefullsatt precis som förväntat. Men jag lyckades tränga mig in, och nu visste jag åtminstone att jag var på väg hem. Stod och fokuserade blicken på en kvinnohandske, och försökte låta bli att görgås av köld, uttorkning och allmän olust att vara där. Tåget krängde, och som jag hatade mänskligheten.
Men det var inte förrän jag, efter någon timmes tågfärd, en inköpt kebabtallrik, och en påbörjad vandring mot hemmet, som jag märkte det värsta av allt. Något riktigt fasansfullt. Nämligen mina bröstvårtor. I synnerhet den högra. Status på den var nu extremt kritisk; bröstvårtsstatus röd skulle man nog säga. Min skjorta, i dess sträva fejk-bomullsmaterial hopknåpat av kinesiska barnarbetare, tillsammans med kylan hade skapat en ENORM friktion. Så… det var inte skönt. Jag fick hålla i skjortan för att den inte skulle nudda bröstet på mig.
Jag har fortfarande, såhär två dagar efteråt, någon sorts skorpbildning på den högra bröstvårtan. Var går man om sådant? Måste jag beställa mammografi nu, för att säkerställa att inget är permanent skadat?
Varför skriver inte medierna mer om manliga bröstvårtsproblem?
Just nu är det ganska många inlägg om min fysiska och psykiska ohälsa, så jag beklagar detta. Å andra sidan är ju detta en blogg om mig, på gott och ont, och livet är ju inte alltid en dans på unga fasta kvinnobröst.
Min mamma bor med sin man i Sydafrika, som några av er vet. Nu är de hemma, och ikväll skulle vi gå på den nya Robert Gustafsson-showen på Cirkus. Jag, mamma, mammas man, och båda parters barn. Supertrevligt, och något jag sett fram emot i flera veckor.
Men kroppen (och möjligen psyket) sa mycket riktigt nej. Bestämt nej. Hela dagen har jag känt mig övernaturligt trött, sådär så att det svider i ögonen och huvudet nästan domnar av en stund vid varje blinkning. Hjärnan snurrar av sjögång och illamåendet sköljer över mig i stora äckliga vågor. Hela kroppen känns liksom tungstyrd, och det värker i lederna. Jag har åldrats 500 år på en dag. Jag känner mig som en Ent. Som den gamle och havet, fast utan havet.
Ni som tänker ”äsch, det är väl bara att bita ihop, lite trötthet har ingen dött av” har ingen aning om vilken sorts trötthet vi pratar om här. Det är inte den där känslan av att ha sovit några timmar för lite, och viljan att snooza några gånger till. Å nej. Det här är något annat. Det är känslan av att man inte har sovit på flera veckor, och viljan att snooza några år. Det känns som att ha 40 graders feber, fast utan hallucinationer och sånt.
Så jag kunde helt enkelt inte vara med, och det gör mig så ledsen. I skrivande stund har föreställningen hållt på i trekvart, och själv har jag legat och sovit på soffan.
Nu har jag i alla fall bokat läkartid om två veckor. De ska ta prover på varenda ämne det går att hitta spår av i min stackars kropp, och jag tänker inte ge mig förrän de hittat felet. Jag är helt på det klara med att det kan vara ångesten som ger psykosomatiska symptom, men det är oerhört verkligt i så fall. Hur som helst, jag hoppas nästan att de hittar något allvarligt, för då kan jag åtminstone påbörja en behandling.
De senaste veckorna har jag känt att det mesta är ganska sunkigt faktiskt. Jag vet inte varför; kan inte sätta fingret på var skon klämmer. Men jag har mina aningar att det kan vara nåt i stil med det faktum att jag känner mig väldigt ensam. Och är väldigt kärlekslängtande. Och närhetsbehövande. Och sexuellt undernärd. Och att Salahuddin bara sover. Och att det är mörkt ute. Och att jag känner mig febrig 98,2% av dygnet. Och att min sweet chili-sås håller på att ta slut. Och att det inte kommer fler avsnitt av Varan-TV. Och att jag fick det tråkiga rymdskeppet med blinkande ljus, julen -93, medan min kusin fick det där coola med massor med småfigurer i.
Så ja, det är mycket som gör mig ledsen just nu.
Tyvärr, på grund av min tillfälliga melankoli, så har en person jag pratat med väldigt länge valt att sluta göra det.
Förut verkade du gladare. Och inte bara skrev att du var deppig. Och om din ångest. Och att du är tråkig. Du har bara skrivit om hur dåligt du mår och hur depp du är det senaste. Och sånt pallar jag inte.
Jaa, kära barn. Tyvärr kan jag ju inte vara glad jämt. Men även om man nu inte åker och har Elvis-bröllop i Vegas det första man gör, så vill jag nog leva efter mottot ”i nöd och lust” i mina relationer. Jag är inte intresserad av någon där jag bara passar i galoscherna när jag är glad.
