När jag skrev om 2005 års kärleksliv så hittade jag en hel del roliga saker i min gamla privata blogg. Däribland ett litet inlägg från den 26:e Maj 2005. Då hade jag nämligen min studentskiva, och av den enorma godhet i mitt hjärta ska jag nu dela med mig av detta. Varsågoda.

Jag, Oscar och Linda hade kommit överens om att mötas vid tågstationen 18.20. Tåget skulle gå 18.32. Oscar kom 18.31. Nåväl, vi hann med och Oscar tog en hamburgare på vägen då han var så hungrig. Det borde nog jag också gjort, för jag var nära att krevera i väntan på maten. Maten som visade sig vara långt ifrån en höjdare. Det var nån sunkig biff med nån sunkig potatis som någon hade lagt ett par sunkiga grässtrån över. 350 spänn kostade det, fan vad underbart.

Men det var en trevlig middag faktiskt. Sådan gemenskap i klassen har jag inte känt förut tror jag. Även om det var töntigt med alla snapsvisor. Orka leka vuxen, jag känner mig fortfarande som jag går ut dagis, i stort sett. Men som sagt, trevligt var det. Jimmy höll tal om alla i klassen, vilket var väldigt tänkvärt. Trodde inte att folk såg mig på det viset. Det delades ut medaljer och några fula diplom där det kändes som lärarna valt motiveringar på måfå. Ska jag bli belönad för min ”Finurlighet och fiffighet”? Pfff. På medaljen jag fick stod det dessutom ”klassens cooling”. Jag menar; vad sjutton? Vissa i klassen hade helt klart inte varit med i den juryn, då hade det varit ”klassens kille-som-står-och-ser-allmänt-osäker-ut”.

Efter middagen så började själva skivan. Min kompis Simon kom ganska snabbt dit, och vi gick runt och minglade lite. Han hälsade på folk till höger och vänster medan jag hade ett sånt där klassiskt det-är-min-skiva-men-han-känner-fler-ansiktsuttryck. Efter ett tag kom även Mattias, också det en kompis. Han hade varit på förfest och hängde mest med en tjej som jag brukar vinka till i skolan. Kompis med en i klassen. Så även jag började prata med dem, och det blev att vi dansade och kramades och grejade. Hon är väldigt kramig av sig, sådant är trevligt.

Tja, allt eftersom ciderna (drack väl en 4-5 st, så var inga enorma fylleslag från min sida) och pengarna gick åt, blåsan fylldes och jag fick vänta i sju svåra år på att muggen skulle bli ledig (har ALDRIG varit så pissnödig förut, var redo att gallskrika att de skulle skynda sig ut) så blev man mer berusad och sådär. Jag vet inte hur det gick till, men helt plötsligt satt jag och hånglade med ovanstående tjej. Kändes kanske som fem minuter, men fick i efterhand veta att jag hade hållit på i en timme. Och ALLA hade sett det, och stått och tagit tid.

Hon fick mitt nummer, men jag tror inte att hon kommer ringa. Och ärligt talat så gör det inte så jättemycket. Hon är jäkligt söt, men tyvärr inte min typ (och vice versa). Jag är tråkig och hon är estet. Behöver jag säga mer?

Sedan, trots att minst tre pers ville slå ihjäl mig för att jag inte följde med henne hem, åkte jag hemåt med Oscar och Linda i en taxi. Det sista jag gjorde var att öppna taxidörren och skrika hej då till alla. Två gånger också. Oscar var berusad och sjöng högljutt på hela hemresan. Det var Oscars greatest hits tror jag, med godbitar som ”Vem kan stoppa mig när jag bara rullar fram”, Sovjets nationalsång eller varför inte ”Summer of ’69 (kan-30%-av-texten version)”.

Summa summarum så var det en trevlig kväll. Fler sådana i mitt liv och jag skulle bli en glad pojke!

Jag fattar fortfarande inte det där med klassens cooling. Jag var mycket när jag var 16-18 år, men INTE cool. Hur som helst, här kommer en liten bild från skolfotot några månader innan skivan. Haha! Jag hade dålig klädsmak redan då. Såg ut som den beigea mannen liksom.

Ja hualigen… Det var tider det.