Kategori

Livet

Kategori

Sånt där allmänt som händer i den unge Werners liv.

Okej, om vi ska få igenom tidigare nämnd lagändring så får vi nog ta med ungdomar också.

Ungefär samma strul upprepade sig på vägen hem, även den via buss. Tre tjejer i åldern fjortis träffade på en fjärde tjej i åldern fjortis, och ställde sig då i gången för att bekanta sig med varann. De kramades, kindpussades, och visade upp varandras chihuahuor.

Efter några sekunder kom gamla surgubben jag, och sa ”Jaa…” på det där sätt jag brukar (som säger ungefär ”hur tänkte ni här?”). De släppte förbi mig. ”Tackar” sa jag. ”Varsågod” svarade de snorkigt.

Idag var det problem att ta sig fram i busstrafiken. Men det berodde varken på chauffören eller bussen. Däremot hade en baglady bestämt sig för att ta med en hel årsförbrukning av tomglas. Detta hade hon med sig på en pirra, och skulle givetvis på först av alla på bussen.

Resultatet blev att hon stod i gången, som en pinne i en skit, varpå ingen kunde gå varken på eller av.

Jag föreslår en ny lagändring. Pensionärer och småbarnsföräldrar (speciellt de med de mördarmaskiner som i dagligt tal kallas ”barnvagnar”) måste kliva på och av sist på ställen där det skulle kunna genereras köbildning.

Jag är hemma sjuk idag. Tyck synd om mig. Gråt för min skull. Skrik lite också vettja. Jag vaknade nämligen mitt i natten, jag tror hon var 4, med en fruktansvärd magvärk och illamående. Jag begav mig till muggen, där onämnbara händelser sedan utspelade sig. Vi behöver inte gå in på detaljer, men det var så Guds änglar grät i sin himmel.

Själva förfarandet vid dagens sjukdom var ett litet äventyr i sig. Jag började först och främst med det viktigaste; jag ringde till transportbolaget som skulle leverera min nya iPhone 4S. Jag hade bett dem leverera till jobbet, men nu var jag ju inte där (det tar två veckor för dem att leverera prylen, och just precis den dag de ska komma så går jag och blir sjuk).

Sen ringde jag ett outsourcat bolag, dit man alltid ska ringa för att sjukanmäla sig. De hittade inte mig i sina register; jag hade tydligen inte någon chef enligt dem. Så de placerade min sjukanmälan direkt under företaget. Nu är jag tydligen VD också, så ett grattis kanske vore på sin plats.

Efter det skickade jag ett SMS till jobbets trafikledning, som har lite närmare kontakt med just de tekniska grupperna. Allt enligt rutin. Slutligen SMSade jag några kollegor, och berättade de tragiska nyheterna. Puh. Då var det äntligen klart. När jag tittade ut genom fönstret var det kväll. Så lång tid hade alltsammans tagit. Hihi. Humor… Nä okej då. Men det tog åtminstone en halvtimme.

PS. I natt drömde jag att jag skaffade ett bältdjur som husdjur. Det gillade att bita mig i fingrarna.

I natt kunde jag inte sova. Det blir sådär ibland. Man ligger och tänker på ditt och datt, och man minns saker man trodde att man glömt. Halv två på natten kom jag på mig själv med att fortfarande inte sova. Så jag gick upp, forcerade ut lite urin från penismynningen, och gick sedan tillbaka till slafen. Sen somnade jag.

Inte bra, eftersom klockan skulle ringa 06.50.

Ibland tror jag att jag har nån slags störning som gör att jag behöver mycket mer sömn än alla andra människor. Kalla det Daniel Werners syndrom om ni vill. Där vanliga människor blir trötta, där blir jag fullständigt trasig. Helt förstörd! Och så har det varit idag. Jag gick runt på jobbet som en osalig ande, och såg ut därefter. Med påsar stora som kvarnvingar under ögonen hasade jag mig sömndrucket fram, och knaprade på en sockerbit för att tillföra någon slags energi. Det funkade inte.

Till lunch åt jag panerad fisk med potatis och remouladsås. Det satte sig givetvis på tvären, precis som vanligt när jag är såhär trött, så jag spenderade resten av dagen med att må illa. Sen fick jag åka hem, och dräggsov på tåget hem. ”Men Daniel? Vad betyder egentligen dräggsov?”, undrar då ni, med en nästan barnsligt nyfiken blick. Ptja… Tänk er mig. Sittande. Sovande. Med öppen mun. Med en ansenlig mängd dregel i mungipan. Ja. Ni förstår själva. Det finns inget mer passande ord på det.

När jag kom hem lovade jag mig själv det som jag alltid lovar mig själv efter såna här dagar. Ikväll ska jag lägga mig direkt efter Bolibompa.

Du behöver:

  • 1 tallrik, med fördel en av porslin
  • 1 paket ”Findus thai red curry”
  • 1 mikrovågsugn som troligen borde slängts för minst ett decennium sedan

Gör såhär:

  1. Öppna Findus-paketet.
  2. Häll ner en liten mängd av det djupfrysta innehållet i en tallrik av valfri storlek.
  3. Stoppa in tallriken i mikrovågsugnen.
  4. Ställ timern på 8 minuter, vilket är lagom för en stor mängd.
  5. Se hur mikron fullständigt demolerar maten.

Låt er väl smaka!

Nu är jag ledsen, må ni tro. Efter att ha byggt lego hela lördagen och halva söndagen märkte jag till slut att det saknades två bitar.

Och ja, jag förstår att det är ett enormt intresse i folkhemmet, angående detta.


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27