Totmüde

I natt kunde jag inte sova. Det blir sådär ibland. Man ligger och tänker på ditt och datt, och man minns saker man trodde att man glömt. Halv två på natten kom jag på mig själv med att fortfarande inte sova. Så jag gick upp, forcerade ut lite urin från penismynningen, och gick sedan tillbaka till slafen. Sen somnade jag.

Inte bra, eftersom klockan skulle ringa 06.50.

Ibland tror jag att jag har nån slags störning som gör att jag behöver mycket mer sömn än alla andra människor. Kalla det Daniel Werners syndrom om ni vill. Där vanliga människor blir trötta, där blir jag fullständigt trasig. Helt förstörd! Och så har det varit idag. Jag gick runt på jobbet som en osalig ande, och såg ut därefter. Med påsar stora som kvarnvingar under ögonen hasade jag mig sömndrucket fram, och knaprade på en sockerbit för att tillföra någon slags energi. Det funkade inte.

Till lunch åt jag panerad fisk med potatis och remouladsås. Det satte sig givetvis på tvären, precis som vanligt när jag är såhär trött, så jag spenderade resten av dagen med att må illa. Sen fick jag åka hem, och dräggsov på tåget hem. ”Men Daniel? Vad betyder egentligen dräggsov?”, undrar då ni, med en nästan barnsligt nyfiken blick. Ptja… Tänk er mig. Sittande. Sovande. Med öppen mun. Med en ansenlig mängd dregel i mungipan. Ja. Ni förstår själva. Det finns inget mer passande ord på det.

När jag kom hem lovade jag mig själv det som jag alltid lovar mig själv efter såna här dagar. Ikväll ska jag lägga mig direkt efter Bolibompa.