Sånt där allmänt som händer i den unge Werners liv.
Nu har jag gjort det igen.
Trots att jag senaste gången svor på att aldrig mer ta dess förrädiska avkommor i min mun så har jag nu åter igen stoppat i mig en halv burk vitlöksklyftor i chilimarinad. Och nu är jag SJUK. Sjuk på riktigt. Det är alltid samma sak, men lär jag mig? Icke. Det är så fruktansvärt gott, och plötsligt befinner sig hela burken i min stackars mage.
Nu sitter jag här och kallsvettas. Jag har yrsel, känner mig febrig, och hatar min egen svagsinthet. Aldrig mer. Aldrig.
Jag vet att den här bilden kommer att krossa alla framtida förhållandemöjligheter… Men här är den!
Här kommer då den efterlängtade förklaringen.
För några år sedan, innan crosstrainerköpet, hittade jag en magtränare på nätet. En sån där mojäng där man håller i ett styre och sedan – inte utan en viss känsla av skam – ligger på golvet och kör fram och tillbaka med den. En sån köpte jag, eftersom den var billig och jag i någon slags naivitet trodde att jag skulle få en redig tvättbräda efter några minuters användande.
När den väl levererades så var den givetvis i delar. Inget IKEA-liknande där del F9 ska kopplas ihop med K12 och A5 ska svetsas samman med B54, men väl i en handfull komponenter i alla fall. Detta visade sig vara för svårt för mig. Eftersom jag är en sån där machoman så lade jag instruktionerna åt sidan och började bygga.
Först byggde jag ihop styret. Man satte ihop två delar av styret med en del som satt i mitten. Vips hade jag ett styre; jättefint blev det. Problemet var bara att man kanske borde ha satt in styret i själva magtränaren först. Så resultatet blev att jag nu hade en magtränare utan handtag i ena handen, och ett separat styre i andra. Jag försökte slita isär styret igen, men det satt som berg. Det GICK verkligen inte.
Det blev soporna för både tränaren och drömmarna om magrutor.
Jag funderar starkt på att köpa mig en spinningcykel. För er oinvigda är det alltså en träningscykel, fast inte en sån där som medelålders tanter brukar sitta och småtrampa på till Let’s Dance, utan en mer robust sak som… jag kan sitta och småtrampa på till Let’s Dance.
… Men helst ska jag väl lyckas träna ordentligt med den, och inte låta den gå samma öde till mötes som min Crosstrainer. Ja, jag köpte en Crosstrainer för några år sedan. Använde den sammanlagt ca 20 minuter, uppdelat i kanske tre ”träningspass”. Faktum är att jag nog fick mest träning när jag byggde ihop det hela (Den levererades i miljoner delar. MILJONER! Släng dig i väggen, IKEA). Sen stod den i mitt sovrum och samlade damm och bara hånlog, fram till att jag något år senare kröp till korset och gick ner till grovsoporna med åbäket. Jag minns asfaltens oväsen medan fötterna på crosstrainern långsamt nöttes ner när jag släpade den dödsdömde över gården. Och hur jag njöt av det.
Anledningen till att jag inte går ut och springer i skogen som vanligt folk är att jag tycker det är så fruktansvärt tråkigt. Och så får jag ont i halsen. Och gym är inget alternativ. Så om det ska bli någon träning är det alltså någon form av inomhusredskap som gäller (dock inte någon abtrainer eftersom jag bevisligen inte kan bygga ihop dem – förklaring kommer i ett annat blogginlägg).
Vad tycker mina läsare om ett spinningcykelköp? Är det vettigt? Va? VA?!
Såhär ser man ut när man, med vad som mycket väl skulle kunna vara mänsklighetens värsta morgontrötthet, fått kliva upp klockan halv sju och åka till jobbet.
Jag grät nästan när klockan ringde.
Jag heter Daniel, och jag vill bara poängtera att i afton ser jag Bridget Jones Dagbok för – tro det eller ej – fjärde gången i mitt liv.
Daniel Werner – ensam med en tjejfilm igen.
Om man då ska vara seriös för en stund; hur går det för Daniel i hans strävan efter något som kan liknas vid ett värdigt liv? Svaret är ett rungande ”sådär”. Inte särskilt rungande heller kanske.
Med den fysiska och psykiska hälsan är det aningen till det bättre nu när jag har haft semester. Även om jag älskar mitt jobb så verkar jag vara överdrivet stresskänslig just nu, vilket hela tiden får mig att vara på helspänn när jag är där. Nu har jag inte gjort ett skapandes dugg på två veckor, och det verkar ha blivit lite bättre. Däremot får jag fortfarande ångestvågor i olika situationer. Det varierar väldigt. Ibland kan jag vara i centrum en halv dag utan minsta problem, medan jag andra gånger känner mig svimfärdig av att vistas nära någon slags civilisation. Häromveckan fick jag ångest på grekiska kolgrillen, medan jag väntade på min mat. Vad är det för trams? Vem får ångest där? Vad trodde jag skulle hända? Jag förstår inte.
Med kärleken går det för närvarande inte alls. Det känns lite tungt, eftersom mitt stackars hjärta längtar så efter någon att lägga all kärlek på. Men jag känner till klyschorna. ”Det kommer när man minst anar det”, ”can’t hurry love”, och ”det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga kläder”… Okej, kanske inte den sista.
Salahuddin mår bra. I förrgår bytte jag hans kattsand, till stor belåtenhet för användaren. Det visade sig vara någon ny kattsandsformel, så kornen var något större än tidigare. Detta tyckte Salahuddin var ytterst märkligt, som den otroligt försiktiga katt han är. Han gick in i kattlådan som i ultrarapid, och sen gjorde han nummer ett. Jag vet detta eftersom jag själv befann mig i badrummet just då. Sen sprang han ut för att bara minuter senare komma tillbaka och göra nummer två. Jag antar att han inte riktigt vågade göra både och på samma gång. Kattsanden kunde kanske sluka honom eller något.
